Sophie cannot finish her dinner, says she's eaten enough
Så, ja, jag måste prata lite om mat nu. Mat och ätstörningar och sånt kul. Let’s go. För alltså fy fan vad mat suger hörni har ni tänkt på det? Och just när det inte handlar om att bli smal och sluta äta och allt sånt där utan bara…jag är rädd för mat. Fucking livrädd. Jag äter de ytterst få rätter jag är trygg med och det funkar om jag inte har ångest. Så jag måste ha exakt de saker jag kan äta hemma at all times. Och nu är jag ju…inte hemma. Och Stella försöker verkligen, för hon är kickass och dessutom fellow icke-frisk. Hon har köpt Emma-pajer och fryspizza av rätt märke för annars kan jag knappt äta. Men ikväll har hon lagat mat som vi ska äta till luncher och så. Och jag vet verkligen inte om jag kommer klara av att äta den maten. Så sannolikt kommer jag inte våga göra det. Så jag kommer fucking svälta ihjäl! Nä okej det kommer jag inte men ändå. Jag är så trött på det. För alltså folk vill äta? De gillar att äta och när de är hungriga äter de mat? När de går på restaurang är de taggade och inte rädda! Huuuuur! Och en del av det är ju kräsenhet, men jag känner kräsna och de gillar också att äta mat! De sitter inte och hungrar för att de är för rädda för all mat i hela världen! Och jag vill inte ☹ jag vill bara kunna äta och inte tänka på hur jag ska klara av det hela tiden och jag vill bara att någon ska förstå det! För så fort man nämner ätstörningar måste det handla om kropp och vikt och fucking kalorier. Nah dude jag är tjock och nöjd nästan jämt. Mat däremot är jag fan aldrig nöjd med. Jävla skit. Jag hade inget mer. Jag vill bara kunna äta fucking mat för tydligen kan ju folk det och alltså I can not handle it! Jag blir så jävla ledsen och allt suger och blä. Okej ska sluta nu. Jag är hungrig. Hejdå.
