hopelosthead

Rubriklåt: Storm med Silvana Imam

 

Jag är trött på att vara blind. Att vara en börda, ett ansvar, en klump som ska forslas hit och dit. Spelar ingen roll om det är vänner, familj eller myndigheter egentligen. Jag är en lika stor klump oavsett och någon måste forsla klumpen.

 

Jag är trött på att vara vuxen. ta ansvar. leva liv. förstå saker. inte kunna skrika och vara ologisk och vara ett barn. inte bara kunna släpa sig fram genom liv-dimman.

 

Jag är trött på att vara rädd. Att ligga vaken och spänna mig så fort någon sover bredvid mig och ligga vaken och spänna mig när ingen gör det. Att vara en liten rädd bebis som inte kan hantera en enda konflikt. Seriöst det gååår inte hur konfliktar folk

 

Jag är trött på att vara hungrig. att förstöra folks middagar med att peta i maten, ångest-andas, vara draaamaaaa. Att inte kunna vara en bra vän och flickvän och bjuda folk på mat och börja mumla förvirrat när någon föreslår en måltid. Att fellow ätstörda måste ta hand om mig för jag orkar inte vara the bigger person.

 

För jag är trött på att vara en person. Inget nytt. Men folk vill vara personer, folk vill leva sina liv och wow det skrämmer skiten ur mig. Liksom jag tror inte att ni förstår hur mycket ni älskar att vara personer, att gå upp, att äta, att sova. inte ens att sova älskar jag för sömn är ett skrämmande hål jag kanske inte orkar klättra upp ur. Yeah. Mörkt va.

 

Jag ska ner i sömnhålet nu. Bloggar vanligt imorgon. Standard hörni.