Du som alltid vill vara den starka, det är inte alltid det går
Jag vill inte. Ibland finns det inga finare ord för hur det känns. Jag vill inte mer. Folk vill verkligen eller hur? I don’t. Jag är så trött på att kämpa mig genom livet och aldrig bli klar. Aldrig få vila. Jag vilar konstant men jag får inte. Det finns annat jag borde göra, måste göra, för om jag inte gör det måste någon annan göra det. Vem är mindre viktigt men det borde vara jag. Det är sällan det. Och jag försöker hitta nycklar till livet, nycklar till den där beryktade friskheten. Jag orkar inte mer. Vet ni varför? För när man tror att man har hittat en nyckel och börjat dyrka upp den jävla dörren, då. Då. Då visar det sig att jag har öppnat ett rum fullt av sjukdom, mörker och illvilja! Då visar det sig att jag inte har tagit vitaminer utan matat sjukdomen med alla dens favoriträtter! Och hur, h u r ska jag veta vad som är vad? Vad är poängen med att kämpa om det bara går åt helvete ändå? Och om en vecka ska jag gå till vuxenpsyk. Jag kommer inte att bli frisk av det. Vet ni varför? Cause it’s my goddamn problem. Det är jag som måste göra jobbet. Detta är liksom inga nyheter men om jag inte har lyckats på 25 år vad är fucking chansen att det händer nu? Men jag måste vara hoppfull. Det är mitt jobb. Jag jobbar heltid. Men jag vill inte. Jag vill sjukskriva mig från att vara en människa. Det måste jag vara varje dag. Och jag tror inte att jag är en särskilt bra människa heller. Jag är inte snäll. Inte varm. Mest kall och elak. Och trött. Alltid. På allt. Så jag vill inte. Men jag har inget val. Det är fucking batshit att jag inte har ett val.
