hopelosthead

Rubriklåt: Hjärter dams sista sång med Lars Winnerbäck

 

Så den här dagen...den blev ju inte en dag. Alls. Och jag vet inte vad jag ska säga. För att vara åtminstone ganska tydlig kan jag ju säga att jag förmodligen har förlorat en av mina absolut viktigaste. Om ni läser den här bloggen kan ni säkert räkna ut vem redan innan jag skriver vidare. Och alltså...I should have known. Men jag gjorde inte det. Jag var så jävla oförberedd och hade i princip redan bestämt mig för att allt skulle lösa sig / redan hade löst sig.

 

Och fy fan i helvete vad ont det gör, hörni. Liksom, ska det inte bli mer nu? Har vi druckit vår sista prosecco? Har vi bytt om till fula nattlinnen och färgat hår för sista gången? Ska vi aldrig skicka töntiga videos, sjunga med extra känsla, skratta åt trams och vara orimligt arga igen? Är det så mitt liv ska vara? För det går faktiskt inte jag med på! Och mitt i det som gör ont tänker jag att det är det här jag förtjänar, men så är det ju inte. Det fanns konsekvenser av det jag gjorde, men det var inte det här. Trodde jag. Men om det är nåt jag är dålig på så är det ju att veta vad som komma skall. Och fy fan fy fan fy fan. Det är väl mest det jag har att säga. Ska vara festligare imorgon, I'll be fine, säger vi. Men jag är fan sämst i stada på heartbreak of any kind och det är ju inget nytt. Sååå hejdå, någon som vill färga mitt hår så det inte blir brunt...?