Ingen vet alls hur jag har det, livet är konstigt nu
Allt känns skevt och otryggt. Inte domedagsmörkt direkt, men fel. Hälften av mig är en panikig liten flicka och den andra hälften är helt avstängd. Fast jag känner mig inte som två halvor utan knappt som något alls. Det är ensamt. Ibland tänker jag att det är fysiskt, att jag är helt jävla sjuk i kroppen och att mina organ kommer falla ut. Det borde vara nån typ av hypokondri men det känns inte alls så. Och det är så mycket nu, så mycket som rör sig och jag har ingen kontroll över nånting. Når inte fram till någon eller till mig själv ens. När någon frågar vad jag känner kan jag inte svara. Jag vet inte. Jag är rädd för allt som händer och inte händer. Och så rullar livet bara på. Det är precis som det ser ut i bloggen: Livet pågår, det är chill och kul, men så mår jag samtidigt såhär. Det är inte logiskt, men det är som det är. Jag hoppas det känns mer normalt i Stockholm men tror knappt det faktiskt. Det finns ingen trygg plats men det är ju inget nytt. Inga trygga människor. 0. Allt är kallt och läskigt och ja jag borde bara sova bort allt det här men det är läskigt att sova också. Det känns säkert bättre imorgon. Vi kan låtsas.
