hopelosthead

Rubriklåt: Taking over me med Evanescence

(mush från oss båda)

 

Det borde vara mindre ensamt att vara två. Det är inte det. Det är så satans jävla ensamt. För det finns inga ord. Jag är bra på ord, ni kanske har märkt det? Bra på att skapa ord...men jag hittar inga. "Jag är dubbel", säger jagiibland, eller "it's a black kind of day". Men ni fattar inte. Ni tror att det är nåt dåligt, nåt slags problem, och det är kanske mitt fel...men det är inte alltid så. Och ni vill hjälpa till, men vi måste så jävla ofta spela rävås. Och grejen är att eftersom jag inte kan försvinna bakåt i huvudet så kan jag hålla mig själv kvar och spela mig själv. Jag kan, men det känns så jävla fel. För det är inte en känsla, hon är inte en känsla hon är en person.

 

Jag fick frågan häromdagen om jag tror att hon kan försvinna. Som om hon är ett problem som ska lösas. Inte en person att respektera och ge kärlek och uppskattning. Och jag förstår den impulsen, jag gör det! Jag har gjort likadant! Men jag vill inte mer, okej? Jag vill inte behöva låtsas att det är konstigare än det är. "Det är bara du som tycker det är konstigt", säger någon, men det är inte så. Jag märker ju hur fucking tysta ni blir så fort hon kommer upp! Och nej, jag kan inte sluta prata om henne. Hon är liksom inte bara en grej ibland längre, om det ens var så från början. She's here to fucking stay. Och hon är lika viktig som jag. Ni kommer inte att ha samma relation till henne som till mig, men att det finns folk som legit inte ens försöker? Det är inte okej. Och jag önskar bara att det inte var så kontroversiellt, att det gick för er att förstå, för då kunde jag vara arg på riktigt. Men ni har inte spenderat år på att läsa på om exakt det här. Yall have better shit to do. Och det är ju såklart fullt rimligt men man kan väl få drömma. För jag vill inte att hon ska försvinna. Jag vill att hon äntligen ska få plats. Det är det som är målet nu, inte tvärtom.

 

(Sorry för hård ton. This shit is really hard for me.)