hopelosthead

Rubriklåt: Det är livsfarligt att luta sig ut med Miriam Bryant

 

Jag funderar på det här med tonåren. Jag undrar verkligen hur jag hade varit om jag hade en annan typ av tonårstid. Till exempel, vad hade hänt om jag hade fjortisfyllor när jag var femton och inte över tjugo? Hade jag varit tryggare i mig själv då eller tvärtom? Och så det som fick mig att undra från början: Förälskelserna. Sure, jag hade en flickvän i tonåren, så jag var inte så late bloomer-ig som jag tänker att jag var. Men sen hade jag många jävla år där alla mina förälskelser var obesvarade. För mig är det liksom normen, att om man är kär i någon så är hen inte kär i en. Inte av nån självhat-anledning, tror jag, utan bara för att...så är det ju när man är ung!

 

Men jag har fattat att normen är mer såhär: Om man är kär i någon så har man åtminstone typ hånglat med hen nån gång. Sjuuuukt am I right? Och jag kan typ inte släppa tanken på hur mitt liv hade varit om jag och min stora gymnasiekärlek hade hånglat. Eller typ blivit ihop? Det hade varit...hjääälp. Och det finns folk som aldrig har älskat någon som inte älskar en? Jag minns att jag försökte hitta låtar för att beskriva mina upplevelser och det fanns typ inga, för de flesta innebar nån form av breakup eller att de typ saknade den andra som om de haft hen. Och jag kände mig som en sån Alien pga detta sååå länge. Och jag tror ändå att det var bra att jag gick igenom det, för det lärde mig mycket om mig själv och vad jag ville ha / inte vill ha i ett förhållande. Vad som gör mig desirable och inte. Jag blev lite ödmjuk. Samtidigt är det så jävla skadligt, för jag måste som vuxen påminna flera yngre vänner om att man kan vara kära i varandra. Att kärlek inte måste vara destruktiv utan kan vara kul och ganska chill.

 

Så jag vet inte. Jag hade definitivt varit en annan person om jag varit ihop med den jävla clownen, men jag kanske hade låtit bli att vara ihop med en annan clown när jag var 21. (Jag kom på nu att den senare på riktigt tyckte att han såg ut som en clown lol?) Jag funderar alltså på om det är bättre att vara late eller early bloomer, tror jag, eller kanske om det är bättre att få bekräftelse som ung eller vuxen. (I'm still young I am aware.) Och jag tror att jag tycker det är bättre att bli lite härdad, för folk som aldrig varit kär i någon utan att det är besvarat creeps me the fuck out, men det gör en också så jävla förvirrad vad gäller kärlek...så jag vet inte. Slängde bara ut dessa tankar i världen, varsågoda.