hopelosthead

Rubriklåt: Va kvar med Veronica Maggio, som låter som ett sifferinlägg hela den

Ooookej så detta inlägg fuckade ur. Så nu! Tänker jag göra om det! På fyllan! Det tror jag blir bra vad tror ni? Så, sifferinlägg, yall know the deal. Om inte så är det tråkigt. Och ja jag gjorde ett för typ en månad sen, men jag har haft sifferkänsla typ konstant så meh.

1

Vi vet inte var vi har varandra längre. Eller jo, det är klart vi gör, för vi är alltid där för varandra och allt sånt...men du är så långt borta. Försvinner in i ett nytt liv och dömer mig för mitt, fast det är jävligt likt...som vanligt. Det är så ensamt och så läskigt men jag vet ju nånstans att det är jag som måste be the biger person. Sen är det ju att varje gång vi inte är helt i synk skriker hela mitt väsen för att det inte stämmer. Friskt va...

2

Och det blev som det blev. Som det alltid skulle bli. Jag borde känna mig misslyckad, men jag är glad. Glad och stolt och lite tacksam. Och jag undrar varför, för alla har ju rätt när de säger att jag är sjuk i huvet som gör så här. Men de var inte där, de vet inte hur du och jag kan prata och vara. Jag tror att jag har tänkt att de förstår men de gör ju inte det? Jag tänkte att alla hade den relationen till dig, att de också saknade dig, men det gjorde de ju inte. Jag gjorde alltid det hur mycket jag än försökte sluta. Det blir inte värt det till slut.

3

Jag har vant mig vid att du försvinner och dyker upp. Att jag inte vet alla detaljer om ditt liv längre. Jag räknar inte med dig längre. Men det gör ont ändå. Att du inte är där du var innan. (Standard Emma för fan.) Och just att jag inte vet vad jag är för dig nu. Var i ditt liv du tänker att jag är. Man kan ju inte liksom fråga.

4

Någonstans hade jag en liten förhoppning om att du skulle skärpa dig med tiden. Folk mognar sent, det behöver inte vara något inherently negativt. Men wow vad du bara inte gör det. Jag är ju inte en del av ditt kaos längre, och det är mitt väldigt tydliga val, men du hittar alltid nya människor att få in i det kaoset. Och det jag mest av allt tänker är hur fan du orkar. Det är så jobbigt bara att finnas, hur orkar du med allt extra? Alla konstiga lögner och halvsanningar, allt mumlande för att undvika viktigheter. Hur kan du det så länge?

5

Jag hatar när jag börjar höra tonen i folks röster. Den där tonen som säger "jag är orolig". Och det är nog inte dig de är skeptiska till, tror jag, men det är jag blir lite rädd ändå. För jag orkar inte vara bra. Jag vill vara enkel. Trygg, gärna. Men jag måste ju lyssna på såna där toner. Det har jag lovat mig själv. Men det finns ju grader av toner. Fan, det här makade ju ingen sense inser jag nu...jag hoppas bara att du är det vi vill att du ska vara. I guess.

Sååå det var ju kul detta! Godnatt nu ska jag sooova.