hopelosthead

Rubriklåt: This town is killing me med Caitlyn Smith, inte en särskilt logisk rubriklåt men det är logisk för mig.

 

Snart har det gått fyra månader sen vi hördes. Mer än fem sen vi sågs. Det tror jag inte att någon trodde. Vi var alla redo för att du skulle komma tillbaka efter kanske en eller två månader men du gjorde inte det. Och det gör så ont vissa dagar att jag nästan inte kan andas. Hur kan du ens? Hur får du inte hela tiden minnesvågor så att du tappar balansen? För ett år sen var vi i Stockholm tillsammans. Snart är det ett år sen vi åkte till din familj. Hur…hur kan det inte göra ont? Och om det gör ont, och det måste det ju, varför? För liksom…vi är redo. Vi pratar om hur vi ska hantera det om du kommer tillbaka. Men du gör ju fucking inte det! Och jag vet vet vet att jag kommer att skriva till dig. Kanske ikväll, kanske imorgon, kanske om en månad men jag kommer göra det. Och jag känner mig så jävla maktlös i det. För om du inte vill ha med mig att göra borde jag inte vilja det heller. Jag borde kunna säga good riddance men jag är ju så att säga inte kapabel till det. Fy fan…fy fan. Jag kan bara inte fatta att du försvann. Att du hade det i dig. För jag trodde fan inte det. Jag trodde att vi skulle känna varandra när vi var 30 och 40. På riktigt. Men tydligen går det fint utan mig. Och jag förstår det inte. Det går inte. Jag hoppas att det inte är idag jag skriver.