Men när hon säger det ljusnar, min vän, sitter han redan och skriver
Nu var det två veckor sen jag slängde upp lite dikter här i blogget. Det var kul tyckte jag, så nu gör jag om det i dikter del 2! Och idag börjar vi med en dikt från januari 2010, som jag tror handlar om Emma Black, men som vuxen tycker jag det ser lite…annorlunda ut. Vilket kanske är poängen.
Vildar
Och du är inte riktigt dig själv
En vandrande död som vaknat
Något som vill ut
Ditt hjärta hemsöks igen
Du har aldrig varit verklig
Aldrig känt på riktigt
Det här är inte vändpunkten
Men så nära det kan bli
Och du kryper ihop
Kväver ditt skrik med en darrande hand
Ett namn
Njutning för stark för din skälvande själ
Du brister
Anspråkslöst
Bara för en sekund
vackert
Och du stänger dörren
Hårdare än brukligt
Du ligger på golvet och andas
Ett monster tömt på kraft
En vandrande död kryper tillbaka
In i sitt skal av glas
En ängels vinge rörde din hud
Du lät vilden förlamas
Och du är dig själv igen
Vi går vidare till 2011 och såklart blir det en dikt om den berömde gymnasiecrushen. Skulle lätt kunna göra en hel bok med såna. Den skulle ingen läsa. Men denna tyckte jag var lite söt:
Ska vi kalla det självförsvar
Ska vi kalla det självförsvar
Ett överskott av drama
Ett behov av att känna
Brist på en fiktiv värld igen
Ska vi kalla det revolusion
Att vilja ut som alla tror
Att hitta något att vara vacker hos
Vem som helst skulle duga
Ska vi kalla det vetenskap
Personkemi och motsatser
Hormoner med uppgifter och namn
Ska vi kalla det självförsvar
Låtsas att allt är på låtsas
Skriva dikter om ingenting
Blir ni glada då?
Från denna passiv-aggressiva urladdning går vi vidare till 2012, och då skrev jag jättemycket dikter och nästan alla var dåliga. Det är faktiskt sant, jag vet inte vad jag höll på med där. Men denna hittade jag och den känns så himla genuin på nåt sätt:
Att kunna
Jag förstår inte hur de kunde
Krossa det genuint naiva
Din osäkerhet, din mentala oskuld
De borde ha vetat att du skulle göra som de sa
De borde ha tänkt eller känt efter
Men de tänkte väl mest på sig själva
Jag förstår inte hur han kunde
Kasta dig ifrån sig sådär
Utan ett ord
Sånt här hände ju inte då
Du var trygg i era skratt
Men han behövde tänka på sig själv
Jag förstår inte hur jag ska kunna
Jag brukade ju inte bry mig alls
Men nu: panik
Kan inte se dig tappa fotfästet
Jag undrar om det är det folk menar
Med att jag borde tänka mer på mig själv
Och nu avslutar vi med att gå fram i tiden till 2016! Sjukt ju! I min yttersta depression skrev jag en hemsk dikt som ni nu ska få höra (den blir lite hemskare om man vet att den sista raden är hur varje avsnitt av gilmore guys slutar)
Bortslös
Jag har byggt en mur av staplad disk
Lämnat ruttet kött i kylskåpet
Tömt vinflaskorna
Och lagt mig att sova
I mitt inre, ett dagisbarn
”Mamma, mamma!
Idag kunde jag sitta upp!”
Men det är inte lika fint som teckningar
Så jag la mig i din trappa och viskade älska mig
Och det gjorde du nog
Men när du slocknade brann jag
Och jag hatar mina händer när de rör dig
Du vill att tid inte ska finnas
Kan jag få vara tid?
För om jag väntar en minut till
Kanske jag försvinner
När du brutit dig in och följt lukten
Som inte kommer från kylskåpet längre
Är jag bortslösad under ett täcke
That was a headgum podcast
