så roligt, får gratulera, i dina skor skulle jag lätt kapitulera
Att vara helt och hållet olika personer är inte receptet på en ultimat vänskap. Det är kanske inte direkt en stark och intressant åsikt va, men det är sant. Att ha olika språk, både i ord och handlingar, gör det nästan helt omöjligt att umgås. Nästan, men inte helt. Vi är beviset på det, fast kanske bara enligt oss. Och jag tror att jag har hittat själva problemet. Det är inte vi, åtminstone inte helt. Problemet är andra människor. Vi har konstant låtit andra människor definiera vad vi ska göra.
Jag tror att om du och jag satte oss ner och diskuterade skulle vi kunna bena ut exakt vad som helst. Folk i mitt liv tycker att det i sig är ett problem, kanske för att de tror att du kan prata mig till att göra som du vill? Som om de vet. Jag är nästan alltid för att lyssna på vad folk tycker, men just nu är det enda jag kan tänka att alla andra genuint inte fattar. Och vi har ändå låtit dem bestämma. Då är det klart att allt gick åt helvete. Jag har aldrig tänkt på det så, men idag sa du att ”om vi bara hade pratat hade jag lyssnat på dig”. Det kanske faktiskt är så. Och allt som kommit upp till ytan nu, verkligen allt, har handlat om andra människor. Människor som inte förstår. Och ja! Jag hör preciiiis hur detta låter! Det låter exakt som vad en misshandlad person säger. ”Viii är uniiika, ni förstår inte när ni säger att hen är dum!” Ja jag hör mig själv. Det är bara en tanke jag har just nu. Att när två helt olika personer ska umgås kanske vi inte ska lyssna så mycket på andra som vi tror att vi ska. Då hade verkligen ingenting blivit som det blev. Kanske inte bättre, det vet vi inte, men det hade blivit annorlunda.
Jag ska försöka sova nu. Allt är märkligt, men det får det vara. Det är en märklighet jag förstår.
