Vad ska jag skriva för att du ska bli berörd, och hur högt ska jag skrika varje gång jag vill bli hörd?
Nu tycker jag att det är dags för dikter del 3! Och idag tänkte jag fokusera på allt trams jag har skrivit på skrivargruppen. Så vi börjar med en av mina favoritdikter någonsin, för den är så jävla konstig, från våren 2011:
Min diagnos
Sirenen tjuter
Jag är tydligen akut
Vi kör i ilfart mot mentalsjukhus
Det ska ordna sig till slut
De skakar mig och undrar
Vilka mina symptom kan va
Jag drar djupt efter andan
Och så börjar jag
Jag hör mina tankar
Som om de kom utifrån
Och jag är aldrig ensam
Jag har min inre demon
Hon är rätt sympatisk
Och begränsar inte mitt liv
Jag är alltså schizofren
Och en smula depressiv
Jag har sjukligt svårt för att hålla mig
Till ett och samma språk
Och börjar låta kluven
När det bryter ut i bråk
Jag har ett detaljerat minne
Och går gärna på rutin
Har huvet fullt av fantasifolk
älskar lukten av bensin
Jag har svårt att förstå signaler
Och med djävulen har jag ett band
Vi tänker symetriskt han och jag
Och när jag var liten åt jag sand
Jag har läskigt svårt att stava
Och gör inget jag inte kan
Jag skriver men får ofta
För mig att det är sant
Jag pratar oavbrutet
Om sånt ingen förstår
Det har jag hållit på med
Sen jag var fyra år
Så sätt mig i en gallerbur
Och förse den med dubbla hänglås
Ni kommer ändå aldrig lyckas
Ställa min diagnos!
Från detta går vi vidare till en annan 2011-dikt, som jag tror kom till för att någon sa ordet ”walkman” och jag spånade vidare på det. Typ.
En vandrande man
365 dagar
Någon dag kommer han hem
Ingen vet när
Vinden andas i hans nacke
Biter i hans hår
Han flydde
Länge sedan nu
Vinden flämtar
Rytmiska steg
Han kommer att dö
Men innan han dör
Vill han vara vacker
Bli älskad
En vandrande man
Sjunger genom skogen
Sjunger längtan, sjunger behov
Sjunger norr, sjunger söder
Lutar sig på vandringsstaven
För att ha någon vid sin sida
Ändå dör han ensam
Vacker
Obegripligt vacker
Ingen såg
Det där var ju…helt obegripligt va, så vi spolar fram lite. Jag tror att detta är från 2013 eller nåt? Det är i alla fall nån slags…dokumentär?
Det här är vad som händer i mitt huvud
Dokument inifrån
Hallå!
Vem pratar du med?
Ingen, tror jag
Men tystnaden är så obehaglig
Det blir så tomt utan ord
Och så fastnar man så lätt
Hur då, menar du?
Jo, men…jag hakar upp mig
Tänker samma sak om och om igen
Till slut vet jag inte om det stämmer
Och jag hittar inte ut
Kan du ge oss ett exempel?
Nej, det tror jag inte
Det är inte tillräckligt sent
För att jag ska kunna älska honom på riktigt
Vem pratar du om nu?
Tro mig, du vill inte höra
Det har redan sagts
Det finns arkiverat
För alla vet redan allt
Är det här svårt att prata om?
Nej då, inte alls
Jag har ingenting att dölja
Privatliv är för andra
Vad beror det på?
Mitt handikapp, säger de
Och med ”de” menar jag min psykolog
Inte för att jag har ett handikapp
Eller behöver en psykolog
Egentligen
Varför motsäger du dig själv?
Bitch please, det är mina tankar
Mina dokument
Det kanske inte säljer
Men det var din idé
Vill du att jag ska gå?
Jag bryr mig inte
Men jag tror att du vill
Du är förvirrad
Och batterierna är slut
eftertexter
det står något
kanske det som händer i mitt huvud
vad nu det är
Och så slutar vi med en liten dikt som jag skrev på ett av de sista tillfällena i gruppen, precis efter Rickards begravning.
Triumf; fast i moll
Jag väntar på att få finnas
Tålmodigt
Andäktigt
Genom dimman syns mina möjligheter
ogripbara
Jag väntar på att få leva
Letar efter mina känslor
Smakar på ordet jag inte får säga
Tryggheten jag inte får känna
För när jag väl finns
Är jag skyldig
Då minns jag varför allt är förbjudet
Och att ingenting håller ihop
Häftiga andetag och salt på hakan
Kommer aldrig att bevisa någonting
För de känslor jag hittar är sköra
Och ordet jag vill viska är för fint
Jag tror just att jag gick sönder
Och min triumf är vemodig
