Det finns ingenting att vänta på
Jag har tänkt att någon gång måste jag berätta för min familj. Berätta att vi är två, vad det är att vara två. Jag har tänkt att jag ska göra det i ett mail, för att undvika att saker blir fel, för att få allt sagt. Kanske lägga in lite förklarande länkar så de kan göra research. Kanske skicka det när jag är iväg, för att öka distansen. Så har jag tänkt. När vet jag inte, men snart, snart har jag ändå tänkt. Jag berättar ju för alla andra.
Men det är dumt tänkt egentligen, för de vet ju redan. De vet kanske inte vad det är men de vet att det är. De har sett när jag helt slår om, byter språk, byter Emma. Vi har suttit på max med pappa och berättat om ””demonen”” och jag minns fan knappt men jag tror att han försökte förstå åtminstone. Mamma har läst alla våra historier, hon vet vad som rörde sig i vår hjärna. När de pratade om alteregon i så mycket bättre sa hon ”lite som du, Emma?” och när jag frågade vad hon menade sa hon ”jag vet inte.” Men det gör hon ju visst. De vet, de måste veta. Och hur berättar man något för någon som redan vet det? Hur formulerar man sig? För de vet ju, men de säger inget om det. De har behövt lära sig att prata om ångest och depression och allt vad det är, men det här kan vi inte prata om.
Och många skulle väl säga att jag inte måste. Att de inte har med det att göra. Och det hade väl kunnat vara sant, men nu är det mig vi pratar om och det kommer aldrig någonsin kännas okej att inte berätta. Det där med hemligheter, ni vet. I don’t do those. Men jag vet fan inte alltså. De kommer ju aldrig förstå. De vill nog inte göra det heller. Och det är inte som om Emma Black kommer vara glatt tillmötesgående som hon (på sitt sätt) varit mot andra. They have hurt her too much for that. Och det känns lite som att hon måste få säga det? Men hur fan säger man nåt sånt? Hur tar man ens i det? Det är så mycket och jag vet så lite om det. Men vi måste berätta. Fast de redan fucking vet så måste vi berätta. På något sätt. Snart, tror jag.
