rummet
Rummet
Emma Rävås
En lila halsduk hänger över stolsryggen. Den är fortfarande blöt efter novemberregnet. Små vattendroppar landar på mattan. På köksbordet står två koppar kaffe. Den ena är halvdrucken, den andra verkar helt orörd. Högtalaren i hörnet spelar Amy Winehouse på låg volym.
Stolen med halsduken är slarvigt utdragen. Den fulla kaffekoppen står framför den. Den andra stolen är prydligt inställd och på väggen bredvid den hänger en kalender. På dagens datum, den trettonde november, står det ”Miriam kommer hem!” med flera hjärtan runt. I övrigt täcks väggarna av fotografier, dikter och teckningar. Längre in i rummet finns spisen, ugnen och diskbänken. I diskhon står en bakbunke.
Ugnen börjar pipa. Den får fortsätta göra så en liten stund, innan en dörr öppnas och en ung kvinna kommer in. Hon har jeans och skjorta på sig, hennes hår är kortklippt och ögonen är rödkantade.
”Håll käften”, säger hon och sliter upp ugnen. En äppelpaj tas ut och dräms ner på diskbänken. Kvinnan öppnar skåpet under vasken och är på väg att slänga hela pajen i soporna, men ändrar sig. Tar istället fram en tallrik och lägger upp en stor bit av den rykande pajen. Hon sätter sig vid bordet, på platsen med den halvdruckna kaffekoppen.
”Fan”, muttrar hon när hon tar första tuggan. På nästa blåser hon. Medan hon äter pajen börjar hon gråta. Hon äter fort och tar en ny bit direkt när den första tar slut. Tårar rinner och hon torkar ansiktet med skjortärmen. Amy sjunger vidare och när låten ”back to black” börjar går kvinnan mot högtalaren. Hon tar upp fjärrkontrollen som ligger bredvid och tvekar med fingret på stoppknappen, men trycker sen på repeat. Hon tar halsduken från den andra stolen och sätter sig på golvet. Håller halsduken mot bröstet och sjunger:
”We only said goodbye with words
I died a hundred times
You go back to her
And I go back to black”
När låten spelats fyra gånger reser sig kvinnan. Hon slänger halsduken ifrån sig och tar upp en penna ur jeansfickan. ”Miriam kommer hem!” kryssas över i kalendern. Kvinnan tar tallriken och ställer den i diskhon. Hon går, fortfarande gråtande, fram till högtalaren och stänger av den. Hon lämnar rummet. Kaffekopparna står kvar och den halvätna pajen likaså. Den lila halsduken ligger i en hög på golvet. I hallen utanför köket står en ikeakasse. I den ligger kläder, böcker och några cd-skivor. I väggarna sitter Miriams ord kvar:
”Jag har samlat ihop dina saker. Hör av dig om jag har glömt nåt. Ta hand om dig.”
