Stackars liten
STACKARS LITEN
Vi vet för lite om världen. Vi har glömt. Dimman, kaoset och korridorerna har tagit över. Det är tänkt att vi ska förberedas på världen, men det är svårt när vi inte får tillfälle att se den.
”Var är världen på väg, Christian?”
Han lägger handen ovanpå min och följer min blick genom rummet.
”Tja, den snurrar…om det är det du menar.”
Jag bara suckar och tar ännu en klunk te. Vi måste ha suttit här ett tag, för det har börjat kallna. Christian böjer sig ner och tar upp ett papper från golvet. Någon måste ha lämnat det där.
”Vad fint!” utbrister han och håller upp det mot lampan. ”En örnpojke och hans äppelträd! Ser du? Ser du vingarna? Den som ritade den här måste vara ett geni!”
Stackars vilseledda Christian. Det gör ont i mig att se hur han vänder på verkligheten. I början skrämde det mig lite. Det tog flera år innan jag insåg att han faktiskt såg det, allt det där jag och mamma inte såg. Jag tittar på pappret igen och stryker sen Christians fingrar med mina egna.
”Men du, så är det ju inte.”
”Vad pratar du om?”
”Nu har du vänt på saker igen, Christian. Det är inte en örnpojke och hans äppelträd. Jag förstår att du tror det, men det är det inte.”
”Nähä” säger han och hans barnsligt naiva tonfall har bytts ut mot en trötthet jag hatar. ”Vad är det då?”
”Det är en trädpojke och hans äppelörn, förstås.”
I den bästa av världar hade hans ögon lyst upp av en insikt och skrattat till, för det är klart det är det man ser på pappret. Istället tar han min hand och kramar den.
”Vad är en äppelörn?”
Jag vill börja gråta, men behärskar mig för hans skull. Han brukar bli så upprörd när jag gråter. Hans ögon blir så hjälplösa då. Han är för ung för att ha den blicken. Det är ju jag som ska ta hand om honom, inte tvärtom. Så jag gråter inte, utan svarar.
”Det är en örn som är utkarvad ur ett äpple.”
”Och en trädpojke, vad är det?”
”Som en örnpojke, ungefär” svarar jag och använder hans referensramar. ”Hälften pojke, hälften träd. Stam och grenar som sen övergår i en överkropp och ett ansikte.”
Christian nickar, men jag vet att han inte tror mig. Psykoser fungerar på det sättet, har de sagt. Han kan inte hjälpa att det jag säger inte känns lika verkligt som det han ser. Jag hade varit likadan, förstår jag. Om jag vore psykotisk skulle jag också tro att jag hade rätt. Det är ju det som är själva sjukdomen.
Lisen kommer in med medicinkoppar och leenden. Hon läser upp namnen på tabletterna vi tar, som om vi behöver höra. Det är ointressant och dessutom gör Christians långa medicinlista ont. Min egen bryr jag mig inte om att lyssna på, utan sväljer bara. Lisen pratar om att höja dosen av något och jag tror hon pratar med mig faktiskt, men jag är inte riktigt säker för golvet överröstar henne. Jag har inte tänkt på det innan, men golvet har nog pratat hela tiden utan att jag har märkt det. Det börjar bli iriterat för att ingen svarar på dess frågor.
”Det kan väl väggarna göra!” säger jag. Men väggarna vill inte. Väggarna är upptagna med att hålla taket uppe. De har inte tid och ork.
”Matilda?”
Christian är fortfarande här. Det är inte bra. Golvet måste ju hålla oss uppe och om det inte får svar snart kanske det går sönder. Väggarna vägrar fortfarande hjälpa till. Jag sliter tag i Christian och ber honom följa med ut. Jag funderar på att be Lisen prata förstånd med golvet, men blir osäker på om hon är en del av väggen…
Det är torsdag, säger de när jag vaknar. De presenterar informationen som om den berör mig, istället för att berätta var Christian är vilket faktiskt var vad jag frågade. Till slut får jag veta att han fick en akut psykos och sover. Oron är så våldsam att de måste ge mig lugnande. Men jag vill inte ha några piller, jag vill ha min bror. Jag vill aldrig släppa honom. Jag vill leva mitt liv med honom och beskydda honom från det farliga han inte kan hantera. Det är så mycket han inte klarar av. De får inte belasta honom. Jag kan inte lämna honom i deras våld.
När jag slutligen får träffa honom ser jag direkt att det inte är över. Teckningen han hittade på golvet ligger på hans sängbord och jag undrar varför de lät honom behålla den om det var den som triggade anfallet.
”Matilda, hör du golvet nu också?” frågar han sömndrucket.
”Klart jag gör. Gör inte du det?” svarar jag och slår mig ner på hans sängkant.
”Jo…men du, hör du taket?”
”Nej, vadå då?” jag försöker hålla samma oberörda ton, men det är svårt. Återigen har Christian vänt på verkligheten och det gör så ont att se. Men jag vet att jag måste spela med, som jag alltid gjort och som jag såg mamma göra hela vår uppväxt. Läkarna brukar säga att han är psykotisk, men de får heller ingen respons. Han lyssnar inte på dem. Ingen vill ju höra att deras verklighet inte finns.
”Taket pratar ju med golvet. Golvet kände sig ju ensamt, så då började taket prata med det. Det är ju något av ett långdistansförhållande, men det fungerar.”
Han blir ett barn igen när han berättar och det gör det värt det. Han är så vacker när han blir exalterad, min Christian.
”Men det var ju väggarna som skulle prata med golvet.”
”Men hur skulle det gå till?” han är uppriktigt oförstående.
”Väggar lever ju inte, vet du inte det? Väggar är bara material och de kan inte prata.”
Jag låter bli att börja gråta, fast jag vill och byter samtalsämne.
”Varför har du teckningen kvar?”
”Den var fin ju. Sen så tänkte jag på dig också. Du är så söt när du vänder på saker. Jag menar, äppelörn? Vad är det?”
”Du är inte mycket bättre själv du. Hur tänkte du att han skulle hålla äppelträdet?”
Vi skrattar åt varandras felvändningar utan att någonsin erkänna vem som har rätt. Ingen har tittat på teckningen ordentligt sen jag kom in. Det är skrattet som räknas.
”Min konstiga, älskade syster.”
”Min finaste, galna bror.”
Det dröjer bara en vecka till innan vi får åka hem. Vårt tillstånd bedöms stabilt och de tar avsked av oss vid dörren. Varje gång verkar lika slutgiltig.
”Fundera på det här med terapi nu då, okay?” säger en i personalen jag tror heter Anna när vi ska gå. ”Jag vet att ni inte vill, men ni borde göra det ensamma.”
Vi tar varandras händer exakt samtidigt. Att Christian skulle sitta i ett samtalsrum och tvingas uppleva saker utan mig känns för jobbigt. Det går inte. Det spelar ingen roll hur brett Anna ler eller hur mycket göteborgska hon pratar; jag gör det inte. Hon ser det och släpper ut oss med ett glatt hejdå.
Där ute är det höst, visar det sig. Jag och Christian hoppar i lövhögar och skrattar för att fira friheten. Hälsosamheten är påtaglig och ingen undrar vad det är för fel på oss. Inte förrän allvaret drar förbi i hans ansikte.
”Pratar marken lika mycket som golvet? Är i så fall marken samma överallt?”
”Marken säger väl ingenting?” frågar jag och lägger mig och lyssnar. Han gör likadant.
”Jo, jo det gör den. Och marken har inget tak att prata med…”
Christian börjar skaka och stryka över marken med sina darrande händer. Jag gör likadant; dels för att lugna honom och dels för att jag börjar bli osäker på var jag är. Någon paserar och undrar om man borde ringa efter någon typ av hjälp. De provar inte att lägga sig bredvid och höra om vi har rätt. Världen vet för lite om oss.
