hopelosthead

Rubriklåt: Rymmer med Nadja Evelina

 

Nu är vi långt inne i april, årets fjärde månad. Vet ni vad ni inte har fått än i år här i bloggen? Ett sifferinlägg såklart! Jag har nog till och med nya läsare sen sist jag gjorde ett sånt? Det är alltså när jag har tankar och känslor om folk i mitt life, så jag ventilerar dem och varje siffra är en ny person. Det är generellt ganska tråkigt tror jag men jag gör det ändå. Have fun (motsägelsefullt inser jag nu)!

 

1

Jag vet att jag borde vara mer förstående. Jag har varit där du är, jag borde förstå och känna igen dina känslor. Men jag orkar inte det. Inte för att jag själv mår för dåligt, utan för att jag kanske mår för bra. Ju bättre man mår ju svårare är det nånstans att känna andras svåra känslor. Och det blir så svårt att se dig göra saker mot dig själv som du inte måste göra när jag faktiskt har lärt mig ta hand om mig själv at least somewhat. Och det gör mig till en sämre vän men jag kan knappt bry mig för allt jag vill är att du ska förstå nån jävla gång att det enda värt att göra är saker man mår bra av (eller eventuellt saker man måste). Inget annat. That's just it.

 

2

Jag brukade undra om du skulle skärpa dig någon dag. Jag tror att vi officiellt kan konstatera att så inte var fallet. Du kan inte och vill inte skärpa dig. Och det hade kunnat göra detsamma om du bara kunde hålla dig på din egen jävla kant men du kan ju som bekant inte det. Och det roligaste är att du säger att du saknar mig. Som om du ens känner mig? Som om du vet vem jag är och vad jag gör. Jag önskar att jag inte visste vad du gjorde heller men tyvärr har jag full koll. Önskar verkligen att du skulle försvinna till slut.

 

3

På tal om försvinna...du borde också. Eller okej. Du har försvunnit. Men ändå lyckas du smyga dig in från olika vrår och fucking förstöra saker. Och det enda jag undrar är: Vad gjorde du här från början? Seriöst, vad gjorde jag med dig in the first place? Jag försöker att aldrig ångra relationer, oavsett vilken typ, men jag kan verkligen inte låta bli med dig. Jag hoppas att du ändrar dig men vi börjar fan bli så gamla allihop att det blir mer och mer otroligt...

 

4

Folk är oroliga när jag pratar om dig. Inte för dig, utan för mig. De tror att de vet vad som händer med dig. Varför du är som du är. Jag tror att de har fel. Inte för att de är för hårda (men det är de också), utan för att de inte känner dig. Det gör jag och jag tror någonstans att det är värre än alla säger att det är. För det handlar inte om saker utifrån. Det handlar om en kollaps så pass total att jag faktiskt inte vet hur du ska komma tillbaka. Om du ens vill. Men det som känns skönt är att jag, till skillnad från alla andra, inte är orolig för mig själv. Jag klarar mig oavsett. Sjukt nog.

 

Så, siffror galore, nu ska jag...ha lektion med elever hjäääälp!