I allt som jag har, i allt som jag gör är du en del
Vi har spenderat så mycket av livet med att låtsas. Det kanske alla gör, jag vet inte. De låtsas för att smälta in, allt det där. Jag vet inte om vi har låtsats mer än andra men det känns så. Mycket när vi växte upp kändes som en lång väntan och ett långt skådespel. Hej jag är en person, jag gör normala saker, jag är inte alls sjuk i hela huvet nej absolut inte. Jag är en person som klarar av saker woop woop. Och det blev på ett sätt lättare sen, jag tog över som värd för kroppen och kunde vara ärlig om min egen sjukdom, men att jag bråkade och slogs med någon inuti huvudet sa jag ingenting om för det skulle ingen förstå.
Problemet är att det är en klurig vana att bryta. Vi vet inte hur man inte låtsas. Nu när folk i mitt liv är okej med oss, då kan vi ju låta bli…fast vi vet inte hur. Hur ska vi hantera om någon pratar med eller rör oss på ett sätt som brukar vara okej, men nu är vi en annan person så det är inte okej alls? Det går inte att bara säga att vi inte vill just nu, eller jo det går, men det blir jättekonstigt. Det blir ju extra konstigt att vi ska agera som två när jag hela tiden är med, för det är jag ju, så det går inte för folk att prata med oss som helt olika heller typ. Då blir det att vi låtsas åt andra hållet, typ låtsas att Emma Black har lättare för att kommunicera än på riktigt. Det är så konstigt. Jag vill hjälpa alla att hantera detta men vi har literally ingen jävla aning. Liksom hur ska EB ens typ säga hej när vi inte gör hela switches? Det blir ju jättekonstigt? Fan vad jag önskar att vi kände andra system, särskilt frontstuck system (alltså som i att jag inte kan gå längst bak i huvudet), så jag kunde fråga sånt här och ventilera. Istället måste jag vara experten but I’m just not. Det är svårt, bara så ni vet.
