hopelosthead

Rubriklåt: De två årstiderna med Melissa Horn, som inte har nåt med inlägget att göra men jag hörde den i alla fall nyss i backstage

 

Det är en sån där natt. Ni vet en sån. Okej det vet ni kanske inte men ändån. En sån när alla känslor är större och kroppen domnar bort. Känslorna rör sig runt och runt och försöker få fäste. Det jag förut trodde var inspiration, men som sällan är det. För inspiration innebär någonstans en idé. Nätter som denna rör sig alla ord i kaskader över hjärnan, ner längs nacken och ryggen, men de fastnar inte. De försöker. Hittar en krok till ett ex, någon jag älskat, men känslorna är för stora och för många för en person. Särskilt för en man, om man nu ska vara sån, och ja det är ju just såna känslor vill haka fast i. Så känslorna irrar och letar. De är mina, tror jag, men jag kan inte vara helt säker för jag var på bio idag och det triggar andra. Ja just det det var en sjuk grej förra veckan jag drömde att jag hade en alter till. Tänk om jag har det? Och att han (ja, han) faktiskt sa något till mig i drömmen? I wouldn't know. Men ja, mina är känslorna, tror jag. Och ja, vad handlar de om...jag lyssnar på backstage med marit bergman i p4 och alltså musiker. Att musiker ens får eller kan finnas. Att de får stå bakom mikrofoner och sjunga ens känslor. Sjunga om att jo, jag får säga vad jag vill, fuck all yall, musik är viktigare. för det är det. Eller alltså det är väl sånt gubbar säger, att deras konst är så jävla viktig, men...jag kanske är en gubbe då? För musik alltså. ord. toner som funkar, stämmor som sitter, känslor som når andra. Det är viktigare än att någon blir ledsen i stunden. Tror jag. Hoppas jag. Det här är inget blogg inlägg egentligen känns det som men nu blev det ett ändå så kan det gå