hopelosthead

Rubriklåt: Lever inte för er med Stina Velocette

 

Det var det här med ångest va. Det här med ångest och funktion. Jag mår ju mycket bättre det senaste året än tidigare. Eller gööör jag det? Grejen är att jag mår bättre...så länge jag bara och endast gör saker jag orkar med. För så fort jag gör saker lite utanför min comfort zone är jag: sönder. Som i lördags. Jag åkte på utflykt, gick fortare än jag brukar, åkte andra färdmedel än jag brukar, tog in andra intryck. Och jag var totalt sönder efteråt. Jag somnade direkt när jag kom hem och när vi skulle sova ordentligt på kvällen somnade jag till podden. Andra människor får energi av utflykter. Jag behöver en dag för att vila efteråt. Grattis.

 

Och grejen är att jag har 0 idéer om vad jag ska göra åt saken. Hur ska jag få bättre funktion? Ingen aning. Hur ska jag hindra ångestskoven där jag tror att exakt alla är arga på mig? Ingen aning. Jag har inga comping mechanisms för att förebygga det här, förutom att skydda mig genom att göra så lätta saker som möjligt. Men kan man leva ett liv så? Jag tror inte att man borde kunna. Men jag har kunnat, ganska länge nu faktiskt. Frågan är bara hur det ska gå när jag flyttar. När jag inte har alla skyddsnät att falla tillbaka på. Jag är legit livrädd för hur det ska gå, hur jag ska klara mig. Jag kan inte stappla till bussen med halvöppna ögon, jag måste transportera mig ordentligt vart jag än ska. Och jag har inte min familj där. Det kommer vara bra för mig, på många sätt, men också...holy hell. Vem ska ta hand om mig när jag kraschar? Ingen aning! Och jag ska ju ändå göra det, men...fan. Fan vad jag kommer fucka ur på vägen. Sååå det kan ni ju göra er redo för. Det kan bli en jävla resa, det här.