Känns som nån jag älskar har dött och är det inte du är det väl jag
Det finns en särskilt sorts människor som jag försökt namnge och definiera hela livet. Jag har kallat dem fönstermänniskor eller balkongmänniskor eller bara coola. Det går inte att förklara dem, men de är alla likadana på något sätt. Jag brukade beskriva dem som folk som drack te och hade stickade tröjor, men det är en basic analys. Det finns mer där. Deras tendens att sitta på golv, hur de så ofta lyssnar på artister istället för spellistor, att de alltid har speciella outfits, hur saker alltid verkar hända dem. De hamnar på tak, på konstiga gator, väldigt ofta på gungor och i lekparker. Allt bara händer utan att någon planerar det. Och ibland är det fruktansvärt, ofta gråter de, men de lyckas alltid ha fina kläder när de gråter. Och sen jag var typ tretton har jag inte velat annat än att vara exakt så.
Jag kände en sån när jag var yngre. Hon lyssnade på musik jag inte hade hört om, när jag lyssnade på James Blunt. Hon gjorde mig helt yr i huvet och inte ens på ett gay sätt, tror jag, bara känslan av hur cool hon var. De har dykt upp lite överallt i mitt liv sen dess. Ibland får jag passivröka deras cigg och höra deras historier. Men jag blev aldrig som dem. Och ikväll insåg jag en grej: Jag är 27 snart. I’m an adult. Och jag blev aldrig en sån. Jag är den jag är och det är bara Emma. Inget fel med det, men jag insåg nu att jag typ fortfarande hoppades att den där andra Emma skulle dyka upp. Yeah no, jag blev aldrig en sån. Jag blev jag. Och ibland vill jag bara skrika för att jag är så mycket jag och så lite de. Det är så konstigt, för jag gillar mig själv mer än någonsin, men just det där vill jag fortfarande ha. Jag vågar knappt gå någonstans och hamnar definitivt aldrig någonstans. Jag har absolut inga coola kläder och let’s get real det kommer jag väl aldrig skaffa. Och jag kanske borde sluta vara avundsjuk på tonåringar nu va. Jag kanske borde ta det för vad det är och säga god natt till emman som inte blev. Det kanske är hälsosamt. Men sorgligt är det, på många sätt. Jag blev inte den jag trodde att jag skulle bli, men jag blev jag. Det är okej.
