hopelosthead

Ni vet det där skämtet? "De sa att vi var schizofren men nu mår vi bättre"? Alla har hört det, alla har skrattat åt det. Och jag behöver förmodligen inte säga att det är det vidrigaste skämtet jag vet, för nej, schizofreni är inte att vara flera personer. Det var ju ingen nyhet för er som läser den här bloggen.

 

Men vad jag inte brukar prata om är vad som händer när det där skämtet dras. För jag visste ju att jag var två personer, eller åtminstone att något var annorlunda, när jag var tio eller elva. Klart jag inte visste vad DID var då! Men skämtet hade jag hört, så jag trodde såklart att jag var schizo. Att allt jag upplevde var vanföreställning och psykos. Ingen hade berättat för mig vad psykos var och vad som händer i en: paranoian, hur allt känns som om det hänger ihop, hur det eskalerar. Du kan inte vara psykotisk i flera år utan att någon märker det. Eller okej okej det kanske du kan, jag är inte expert, men att uppleva dig som flera personer är väldigt sällan just psykos. Men det är ju det man lär sig. Jag tänkte att jag var galen, att jag måste trycka undan det, att allt måste bli bra. För skämtet lär oss att om man säger att "vi mår bättre" betyder det att man fortfarande är galen, att man fortfarande har röster i huvudet som inte finns. Man mår absolut inte bättre då, är hela poängen med skämtet.

 

Men det är ju tvärtom! Tvärt-fucking-om! Det kommer inte en dag när vi bara spontant blir en person och mår prima igen. Det finns inga mediciner som får oss att "bli normala igen". För det finns inget normalt. Och när jag säger att jag mår bättre, att vi mår bättre, så menar jag precis det. Vi mår bättre. Tillsammans. Förutom när någon drar det där skämtet då, för då vill jag mörda någon.