hopelosthead

Rubriklåt: Lesbian wannabe med doktor kosmos, kanske inte den bästa rubrikraden för inlägget men låten passar och raden är kul

 

Sååå ja jag funderar på det här med sexualitet igen. Det är liksom en ständig grej i mitt lille huvud det dära. Vad som är attraktion, vad som är normer, vad som är självhat, vad som är att vilja vara queer men inte vara det. Det är så mycket som spelar in och ändå vill vi göra det så enkelt: vilken bokstav är du? Okej så du är gay, men hur kan du då säga att killen där borta är snygg? Och, som jag pratade om i vintras eller höstas eller när det var, vad händer när man väl inser att det finns mer än två kön? Vad ääär då attraktion och sexualitet?

 

Flera av mina vänner är ickebinära och lesbiska. Samtidigt. Hurdå, undrade jag, men det är väl helt enkelt att de inte gillar män. Henrik brukar säga "my gender is lesbian" och det är det vackraste jag hört. Men det är också så långt från allt man lär sig om queerhet. Man lär sig att det är något man föds med, som inte går att välja bort. Men att vara så fäst vid sin etikett att man känner att ens kön är lesbisk betyder ju att det är det bästa man vet. Och det är det ju för mig. Jag är lesbisk för jag vill, för att jag gillar det. Inte för att jag föddes till det, för jag föddes till bebis sluta tänka såhär det är så äckligt.

 

Men om man tänker så hamnar man i en jävligt knepig situation. För om man kan välja vad man vill vara, varför är inte alla det då? För nu under coronatimes har flera gays jag känner börjat ligga med såna där...män. Och, om de nu vill vara gay och det nu är så himla härligt som jag kacklar om jämt, varför ligger de med män? Det finns jättemånga svar på det, det enklaste är "för att det är väldigt lätt", men också detta sjuka: Man kan ändra sig.

 

Jag pratade massor om detta i skamkalas nyligen, men det är verkligen en grej alltså. Om man står jättemycket för sina etiketter och vrålar dem från bergstoppar at all times får man faktiskt ändå ändra sig. Flera gånger! Man får testa olika etiketter och känna hur man mår i dem och sen byta och byta tillbaka igen. Och det gör ingenting mindre viktigt eller livsavgörande. Det gör inte att vi som är runt den som ändrar sig har "ansträngt oss i onödan". Och för folk som bara haft en enda etikett hela livet kan det vara superförvirrande, men det gör väl egentligen ingenting tänker jag. För vi måste våga ändra oss. Om jag bestämmer mig för att jag nog är bi imorgon är det helt okej. (I'm not though.) Eller om jag, manshataren delux, inser att jag själv är man. Och sen ångrar mig en, två, tre gånger. Allt det får man göra. Så länge man mår bra och inte skadar sig själv. För om man gör det bör man genast lägga av. Men om den självskadan gör att man ändå hittar rätt i något, you go! Så, lång rant klar.