hopelosthead

Rubriklåt: Under the table med Fiona Apple

 

Jag är oerhört van vid att bli skammad. Att få höra "så säger man inte Emma", "kan du prata tystare" och liknande saker. Och ibland är det ju bra, ibland behöver man få höra att man varit socialt klumpig, men fan inte så ofta som jag har blivit. För såååå konstig är jag faktiskt inte. Eller snarare, sååå mycket gör det inte att jag är det. Men jag är van vid att man, när man går från en social gathering, får höra något om ens beteende under kvällen. Jag är så van att jag gör samma sak med andra.

 

Men nu är det inte så. Min flickvän skammar mig aldrig. Jag kan säga absurda saker, eller bryta in i främlingars samtal, eller gå i helt omatchande kläder, eller nästan vad som helst utan att hon bryr sig. För hon har förstått att jag är jag, och att det inte är hennes sak att uppfostra mig. Hon suckar inte högt när jag svär i närheten av barn, för hon förstår att jag faktiskt inte har med barnen i fråga att göra. Hon säger inte att jag måste bete mig ikväll, för hon har ett rykte att upprätthålla (ja det här är riktiga exempel!). Hon påminner mig inte om helt vanliga grejer som jag aldrig någonsin har fuckat up, men hon tänker att jag ska göra det. För hon använder inte skam som kommunikation. Aldrig. Och det chockerar mig varje jävla dag! Hon är mjuk och snäll och rolig och hon uppskattar alla delar av mig. Även skitdelarna. Hon älskar mig, inte den perfekta emman utan den emman som finns. Och det är det sjukaste jag någonsin har varit med om! För då kan man ju låta bli skam? Det kanske man får? Det kanske är så att vi inte måste uppfostra varandra i vuxen ålder? Fan vad sjukt, ändå.