hopelosthead

Rubriklåt: Vänner i vardagen med Frida Hyvönen

 

Alla är överens om att barn behöver vänner. De måste ha folk i skolan att leka med och sen folk att prata med, gå på fest hos, skratta med, gå på stan med. Det tycker alla är supermegaviktigt och vänskaperna man har i tonåren är djupa och ska vara det. men sen? Sen blir man vuxen. Och jo, vuxna förväntas också ha vänner, men då ska man ses och äta middag typ en gång i månaden och prata om vad som hänt sen sist. Det där dagliga sociala behovet ska familjen och jobbet stå för. Och det är det sjukaste jag vet! Varför skulle vuxna relationer plötsligt bli grundare? Mer casual liksom, trots att man känt varandra i många år. Hur är det logiskt? Vem pratar de om jobbiga saker med, eller bara vem berättar de saker för? En bra vänskapsrelation måste ju upprätthållas med mycket kontakt och häng och grejer. Men så ska det inte vara, man ska "ha gäster" och göra fint och hålla på. Vuxna borde drälla hos varandra oftare tycker jag, när det inte är städat och ingen fin middag lagas. Bara umgås som ungdomar gör. Men det gör inte folk och det gör mig helt jävla förtvivlad för jag förstår inte de där ytliga relationerna. Jag kan inte ha mitt trevliga ansikte på när jag träffar mina vänner, det är ju poängen med vänner att man ska slippa! Men jag har nog fel här, på något sätt, har jag en känsla av. Eller folk tycker nog att jag har det.