hopelosthead

Rubriklåt: Högdalen centrum med Tomas Andersson Wij, nonsens-rubrikrad men den är väldigt stark i kontext

 

Jag har inte lämnat den här lägenheten på en vecka. Jag ska göra det mer nu i helgen, men lik förbannat har jag inte det. För jag har ingenstans att åka. Det låter väldigt martyr-aktigt att säga så, men jag har ju inte det, eller ja knappt. Och jag visste ju det. Att jag flyttade ifrån min familj och nästan alla mina vänner. Jag vet att det kommer bli bättre, för det måste det bli, jag vet bara inte riktigt hur det ska gå till. Hur jag ska skaffa de där nya vännerna. Hitta ställen att vara på. Hitta ork att ta mig till de där ställena att vara på, för den delen. För alltså wow vad jobbigt det är när det är en sån startsträcka bara till att ta sig hemifrån. Det visste jag ju också, men det hjälper inte alltid att veta. Och jag har det ju bra, för två av mina närmaste vänner bor ju här! En timme bort, men ändå här. Och jag har min tjeja, så jag är ju inte ensam. Men ändå. Det suger att inte ha folk att fråga, inte för att jag hade så jävla många i Lund heller men jag hade ju dessutom hela min familj. Det är rätt jävla weird att bo där de inte bor, ska jag säga. Hur gör man det? Det borde jag väl ha tänkt på liiite tidigare men ändå det är så konstigt! Och ändå finns hoppet kvar, för det här kan bli så jävla bra. Kanske. Om jag fixar det. Det kan bli början på nåt helt nytt. Kanske.