hopelosthead

Rubriklåt: För någon annan med ambivalensen

 

Vissa har det i sig. De sugs mot galenskap, mot äventyr, mot öppna ytor och trånga rum. Du var alltid en sån, men livet ville inte ge dig det. Livet gav dig stabilitet och i efterhand är det ganska sjukt att det hände. Du klarade det, to some extent anyway, men nu...nu har du fått annat av livet. Livet ser annorlunda ut nu och glitterdimma ligger tät över varje kväll. Du har orden att berätta om det, att romantisera och måla upp bilder. Du skulle kunna skriva en bok om ditt liv. Hur det började, hur det fortsatte, hur det är nu. Hur du råkar hamna mitt i de sjukaste situationer och ändå alltid klara dig. Du klarar dig. Det säger du alltid, att du klarar dig. Och det är sant. men jag undrar vad jag hade haft för roll i den där boken. Hur du hade skrivit om oss, vad vi var och är. För jag är inte en del av din glitterdimma. I never have been. jag går inte ut på äventyr, jag sitter stilla, jag dansar inte. Och ändå har du hållit dig kvar i mitt liv i femton år. Och jag undrar varför. Vad det är för märklig kemi som gör att vi överlever allt. Vi klarar oss, fast vi verkligen inte borde göra det. Vi borde inte ha pratat på nästan tio år men så blev det tvärtom.

 

Och nu som vuxen har jag träffat en till äventyrare. En som har hamnat precis där man trodde, en vars liv absolut inte bjudit på stabilitet. Inte än i alla fall. Jag är vuxnare, har lärt mig att hålla avstånd, men jag undrar om ni kommer ha liknande effekter på mig. Om jag låter det bli så. Det vill jag inte, inser jag, och då kanske jag borde ställa mig frågan varför jag låter dig ha det? Men jag har ju inget val. Det är ju det som är problemet. Jag har aldrig haft något val och så ska inte relationer vara. De ska gå att avsluta men vår kommer aldrig att göra det. Ingen förstår varför men det gör inte jag heller så det är som det är. Jag undrar bara om jag ens får ett eget kapitel i den där boken eller om du inte skulle orka med det. Du skulle få ett långt kapitel i min.