hopelosthead

Rubriklåt: För bra för att va sant med Julia Lov, och ja svengelskan är off the charts

 

Så vi lyckades. Vi flyttade ihop. Alla mina domedagsklockor hade fel. De som sa att hon skulle tröttna på mig, att jag skulle lyckas förstöra allt. Hon vill att jag ska bo här, med henne. Vara ett team med våra tre katter. Vi har klarat det. Fast nä. Så funkar det ju inte. Man är aldrig ute på andra sidan, det blir aldrig helt bra. Och satan vad jag känner av det. Inte för att det inte funkar, för det gör det, men jag känner mig som en jävla klump av blindhet och osäkerhet. Verkligen allt jag gör kräver en fråga. "Var ska detta stå?" "var är pantkassen nu igen?" "jag vet att du har sagt detta, men..." helahelahela tiden. Jag hjälper inte till med något och om jag gör det är det för att lära mig, så det hjälper inte Stella alls. Hon gör allt. Och hon klagar inte ens för hon är så jävla fin och bra och perfekt. Visst hon klarar inte allt och det är skönt att påminnas om men att hon behöver laga mat och fixa allt för två personer klagar hon inte på.

 

Och det svåra är ju också att inte självhata för mycket, för det i sig är ju störigt. Varje gång jag brasklappar för irritation hon inte visar vet jag att det i sig är jobbigt. För hon tycker inte att hon är överbelastad. Hur hon inte kan tycka det förstår jag inte men så är det och jag är så rädd för att börja ta henne för givet. För att bli lat, att inte vara tacksam. Men jag vill ju inte heller vara tacksam för vi bor ju ihop! Man kan ju inte vara tacksam hela tiden det går ju inte? Men vad ska jag vara då? Hur fan ska jag orka med mig själv lika bra som hon gör? Ja, jag kommer kunna mer. Jag kommer hitta allt och kunna göra de sysslor jag ska göra. Men det kommer fan aldrig bli balanserat. Aldrig. Och det är läskigt.