hopelosthead

Rubriklåt: Åt samma håll med Lars Winnerbäck, en stellig låt <3

 

Det är spännande att ha en flickvän. Att ha en hälsosam relation. Det är en process, det är det, och oftast fattar jag inte hur det går till. Men vet ni vem som gör det? Stella fattar. Och det är så sjukt! Hon är så rimlig och mjuk och jag fattar inte. Alltså, så här till exempel: Hon blir nästan aldrig irriterad på mig. "det är inte så konstruktivt", säger hon. Så jag antar att hon bara går runt och stör sig på saker i tystnad, men nej! "Om jag stör mig på något kommer jag ju säga det, det vore dumt annars" ja jo men va? "har du inga destruktiva impulser?" frågade jag och hon ba nej. För hon vill ha det bra och då har hon det bra. Hon är inte otrevlig eller grinig mot mig, även när hon är trött och ledsen och sur. Det har seriöst aldrig hänt.

 

Och alltså fattar ni hur mycket press jag är under då eller? Nu känner jag ju att jag måste vara perfekt och snäll hela tiden! Men det går ju inte! Ibland kommer jag fräsa ifrån ju! Och hon säger att det är okej, för det är inte the end of the world, men hur kan någon vara så level headed? Hur är det möjligt att jag får vara ihop med en så bra person? Hela min hjärna kaosar ur när jag tänker på det! Men hon vill vara med mig, även med mitt kaos, hon vill gå åt samma håll som jag. Och det vill ju jag också. Jag vill också vara sådär bra. Det kanske jag kan bli. Jag hoppas.