hopelosthead

Rubriklåt: En gång till med steget

 

Igår hade jag en dålig kväll. Jag kände mig värdelös och som om jag bara var i vägen hemma. Till slut sa jag det till Stella, att jag inte ville ha det såhär men inte visste hur jag skulle göra något åt det. Jag vill lära mig laga mat och städa mer och kunna mer och skriva en bokjävel. Men jag vet inte hur. Jag måste börja från början på så många saker och det finns ingen som riktigt kan lära mig. Och jag vill inte vara en börda för min viktigaste.

 

Men grejen är ju att min flickvän är bäst. "Men de grejerna du gör i hushållet, du tycker inte att de räknas men de gör ju det!" sa hon. "Jag hatar att tömma kattlådor, det är det värsta jag vet och du gör det!" Jag känner mig så ofta som en tioåring när jag fixar sysslor för det känns som sånt ett barn hjälper till med, men det är ju sysslor det också. Och grejen är ju att Stella inte är en sån där magisk seende som kan allt. Hon är inte frisk hon heller, vi har problem båda två. Och vi kan prata om det tillsammans. Vi kan kramas och gråta lite över hur läskigt det är och sen lösa det så gott vi kan. Idag bakade vi tillsammans och inget läskigt hände. Det gick bara bra. Det kan gå bra med annat också. Vi kan någon gång komma till en punkt när jag kan laga middag till min tjej. För vi är rimliga och bra och framför allt är hon rimligast och bäst. Seriöst hur fick jag det såhär fint? Most spoiled person alive är jag. Nu ska jag gå och klappa på min tjeja och sen tömma diskmaskinen så vi kan få in tallrikarna vi precis åt hallonpaj på. Livet hörni.