Ett år genom åren: April
April
Eller ”being as in love with you as I am”
Jag är aldrig beredd på hur starka mina känslor är. Den här gången smög de på mig, trodde jag, men nu har de utvecklats till en full blown storm och jag kan inte andas. Jag har flytt in på mitt rum och försöker tvinga ner luft i lungorna. Luften samarbetar inte. Snart måste jag lämna rummet igen och möta de andra. Jag kommer på mig själv med att undra vilken bil jag kommer att hamna i när vi åker in till stan. Jag skulle så otroligt gärna vilja sitta i hans bil och det är en tanke jag inte helt kan hantera.
Jag hamnar inte i hans bil, utan får åka med Å. Det är kanske tur. Efter vårt uppträdande på biblioteket, kulturhuset, konsthallen eller vad nu huset egentligen kallas går vi alla och fikar på uteservering. Jag märker hur jag håller koll på varje rörelse han gör. Det är obehagligt nostalgiskt och jag har inte saknat känslan. Men jag blir gladare när vi sitter i solen och pratar, och när Å föreslår att vi ska shoppa nya kläder inför Parisresan om några veckor hör jag mig själv hålla med. När jag ändå känner såhär kan jag lika gärna passa på att göra saker jag inte egentligen kan. Som att shoppa. Det har jag ju aldrig kunnat, men om Å säger att jag kan så kanske jag kan.
På kvällen äter vi glass på varsin sten. Vårkvällen känns i hela kroppen och Å låter mig prata om honom. Det gör jag också, nästan maniskt. Jag ältar varje skickat sms och varje ord, som tjejer i min ålder ska göra. Å tröttnar inte, hon tröttnar aldrig på mig fast hon kanske borde.
”Får jag säga något väldigt cheesy?” frågar jag. ”Jag är så otroligt glad att du är i mitt liv.”
För det är en sån dag när man säger så. Jag kan säga och göra vad som helst. När jag låser upp dörren till mitt rum är jag trött, men istället för att sova lyssnar jag på angels med the xx. Jag vet inte om låten är bra, inte egentligen, Men den känns precis som jag. Sångerskans röst som brinner utan att någonsin slå över, musiken som låter som att hålla andan och le, trummorna som plötsligt bryter in och orden som letar sig in i mig. ”Being as in love with you as I am.” det är ju precis så. Jag går fram till min keyboard och försöker lista ut hur jag ska spela låten. Till slut lyckas jag hitta gitarrslingan och kan spela den hjälpligt, men när jag sjunger till tappar jag fokus direkt. Det gör inget, för känslan läcker ut genom fingrarna och jag kan sjunga inombords om att lära mig nya saker som ingen annan ser. För ingen annan verkar ha förstått hur fantastisk han är. Jag gjorde det ju inte heller först. Det är redan nästan otänkbart. Jag vill sjunga låten för honom, få honom att höra hur jag känner, men jag har provat det förut och det fungerar aldrig. Tror jag.
Dagen efter går jag direkt över till Å. Hon välkomnar mig med first aid kit, som hon provar att lyssna på för att de ska låta som hennes älskade mumford and sons, och ger mig ett par solglasögon som hon hittat. Jag som klagat på hur solen gör ont i ögonen blir jätteglad och hennes våriga energi smittar av sig när hon dansar runt och gör sig i ordning. När Å är glad är världen glad och snart är vi redo att fortsätta shoppingäventyret. Jag som hatar att prova kläder i vanliga fall provar klänning efter klänning och köper till och med två, vilket förvånar mig mer än något av det andra. Men det är ju en sån dag, idag igen, när jag kan göra precis vad som helst. Och när vi landat på vårt favoritcaffé Thimons och planerat för vårt kommande skrivprojekt, då piper det till i min väska.
”Thimons idag igen? Jag såg er allt.”
Han hade verkligen inte behövt höra av sig. Han ville inget viktigt, bara säga att han såg oss. Det känns som om jag vunnit högsta vinsten och jag gör mitt bästa för att mitt svar ska bli så skämtsamt och sarkastiskt som möjligt. Fingrarna mot telefonen darrar, hur töntigt det än är. Och när jag svarat säger Å det jag inte helt vågat tänka:
”Han skrev inte till mig, bara till dig. Det finns kanske en anledning till det.”
