hopelosthead

Jag har varit i lägenheten för allra sista gången. För absolut sista gången har jag slagit koden (som till och med är ny nu), öppnat porten (som inte har gnisslat på fem år minst), gått upp för lilla trappan och låst upp min dörr. Den som inte ens är min längre. Jag har sovit min sista natt i sängen som nu är såld till någon annan, suttit i soffan för sista gången där allt hände. För verkligen allt har ju hänt i den där lägenheten. Jag har gråtit på golvet, skrattat högre och mer än någonsin, haft riktigt bra sex, haft riktigt dåligt sex, ridit ut ångestnätter, skålat i bubbel, blivit kär, dumpat någon jag trodde skulle vara min framtid, sjungit så högt jag orkade, levt ett helt liv. Jag kommer aldrig att vara där igen. Aldrig äta en fryspizza i soffan, aldrig duscha i den trånga duschen jag tvingade in för att få plats med en tvättmaskin, aldrig fånga kvällssolen på balkongen...fucking balkongen! Förstår ni att jag aldrig kommer sitta på den igen? Aldrig någonsin!

 

Nu ska någon annan bo där. En ny 21-åring i sitt första egna hem. Vad ska hända då? Ska hon bli kär, gråta, skratta, leva? Kommer lägenheten ta hand om henne som den tog hand om mig? Kommer hon känna vibbarna i hela kroppen som jag gjorde? Kommer hon fylla den med musik och människor eller bara titta på tv efter jobbet? Bara tanke på en tv i min lägenhet fick mig att rysa lite. Men den är ju inte min. Den är såld. Truly the end of an era. The start of a new era. Jag ligger i en annan säng i en annan lägenhet och jag bor här nu. Idag kommer nätet till vår balkong så vi faktiskt kan använda den. För viv bor här. Det vill jag berätta för Emma 2015, som nervöst flyttade in i sin egna lilla lägenhet. Det var så jävla länge sen. Det har hänt så mycket. Och nu ska den där fina lägenheten se någon annans liv hända. Det gör mig yr i huvet men på ett bra sätt, tror jag. För det är här jag ska vara.