hopelosthead

Rubriklåt: Ensamheten med Linnea Henriksson, som jag kom att tänka på när jag tänkte ut det här inlägget helt enkelt

 

Jag har varit singel i en stor del av mitt vuxna liv. Delen blir mindre och mindre nu, när jag är i en sån där stabil relation. Tre år har jag varit i en sån nu. Men jag ryggar fan fortfarande när någon säger att jag är en av deras vänner i förhållanden. Det är ju verkligen som att byta sida, att gå över till fienden. För jag kommer ihåg hur mycket jag störde mig på andra som var i seriösa par. Hur tråkiga de var, hur lite jag ville umgås med dem. Och nu är jag också sådär tråkig! Jag har en trygg bas att komma hem till, jag letar inte efter någon eller något.

 

Fast jag gör ju det. Och det är detta som stör mig: par verkar generellt inte "behöva" vänner? De vill inte ha nya vänner? Det vill typ inga vuxna, men framför allt icke-singlar. De har liksom sitt på det torra. I most definittely do not! Jag vill ha vänner och en hel vänfamilj, men det? vill inte folk? De vill ha vänner som de träffar några gånger om året, inom ordnade former. Inga tighta vänskaper, för de har ju sin person. Folk är liksom inte bara relationsmonogama utan liksom livsmonogama? What's up with that? Och sen, när de gör slut, vill de ha vänner igen. För då vill de gå ut på klubb och...that's right, ragga på någon ny. Sååå det är det vännerna är bra på. Ja detta är ju lite väl överdrivet, men jag hoppas att ni fattar grejen. Folk vill liksom inte ha vänner som känner en utan och innan, som man hör av minst varje vecka. hur orkar folk vara utan det? Partners i all ära va, men nä, inte allt. Jag behöver människor omkring mig som älskar mig och som jag älskar, många! Men det verkar liksom inte vara norm och det är så sjukt! och så ensamt! alla är så ensamma och det skrämmer skiten ur mig. Alla bara accepterar det. Jag hatar det. Det var allt.