hopelosthead

Nu jävlar är det nyårsafton och dags att utvärdera musikåret! Så här kommer 22 låtar som har kommit ut i år och som jag har gillat, i bokstavsordning som vanligt (vore tråkigt att börja med ettan annars).

 

1.       Heritage of arrogance med Adeem the Artist

Fan vad jag inte var redo för det här när Adeems nya skiva kom i början av december. Det är en redig rock-banger där Adeem rantar loss om rasism och framför allt hur vita amerikaner, särskilt i södern, tror att de vet allt om historien men de vet ju ingenting. ”I’ve been learning our true history and I hate it” sjunger hen och medger sen att nej, hen har väl inte varit den mest rasistiska hen vet, men det är ändå upp till hen och alla andra vita att fucking skärpa sig. It’s on us to make it right.

 

2.       Fuck dig med Alva

Att välja en låt från Alvas otroliga debutalbum var faktiskt riktigt svårt, men det måste bli den här. Alva beskriver en komplicerad och frustrerande relation till musik som jag skulle beskriva som en blandning mellan Hurula och Alice B. Refrängen gör att det suger till i magen och melodin är så catchy att det känns som om den alltid funnits. Blir så glad av denna helt enkelt!

 

3.       Hawk for the dove med Amanda Shires

Såklart behöver vi en countrydänga i d-moll här. Jag älskar atmosfären, gitarrerna och spänningen i den här, man vågar knappt andas genom verserna. Amanda ler genom hela låten och när hon sjunger ”you can call me serious trouble, just admit I’m what you want” vill man fan hålla med. Och sen bryter hennes fiddle ut i ett vrål och man vill ha allt hennes serious trouble oavsett hur jobbigt det blir efteråt.

 

4.       Avtryck med Annika Norlin

”Av alla som jag träffat lämnade du minst avtryck” måste vara årets jävla burn. Annika förklarar i detalj hur jävla ointressant den här killen är och att han, han av alla, utgår ifrån att låtar handlat om honom. Han nämner honung, hennes allra mest passionerade låt och det här är en så brutal hämnd för det. Trummorna är dessutom helt jävla otroliga och Annika visar att jodå, hon har det fortfarande när hon säger ”här är en låt till dig” med ett nöjt leende.

 

5.       TV med Billie Eilish

Nä nu har vi mått bra för länge, vad sägs om lite förlamade depression? Billie lyckas i alla fall med att gestalta den otroligt bra, när man sitter uppe hela natten och tittar på ”survivor just to watch somebody suffer”. Hon refererar till nutidshändelser som abortlagen och depp vs heard-rättegången och ändå kommer hon fram till slutsatsen ”maybe I’m the problem.” och här går låten från bra till magisk, när en hel publik stämmer in och sjunger att de är problemet. Det blir verkligt och nära på ett sätt väldigt få saker blir. Just listen to it.

 

6.       Family line med Conan Gray

Jag är ju svag för låtar om dåliga familjer och det här är en otrolig sådan. Conan går in i detaljer om sina föräldrar och vad det har gjort med honom att växa upp i ett dysfunktionellt hem. Han vill komma ifrån generna men han lyckas inte riktigt, det sitter för djupt. Sticket är det absolut bästa, med det ropade ”someone who loves you wouldn’t do it!” som ger mig rysningar varje gång. För han har ju rätt och det sitter ofta långt in att erkänna det.

 

7.       Psychofreak med Camilla Cabello och Willow

Okej det var inte meningen att den här skulle hamna här. Det är ju Camilla Cabello, vad fan. Men jag älskar hur manisk Camilla är när hon ramblar om en massa kaostankar hon har, om allt från fifth harmony till sex, och sen slaktar Willow allt. Hennes desperata belt om att vara ”not like anyone” och toms diner-nynnandet gör låten märklig på helt rätt sätt, särskilt när hon skriker ikapp med Camilla på slutet.

 

8.       29 med Demi Lovato

Visste ni att jag fucking hatar åldersskillnader och vidriga groomers? Jag tror ni visste det faktiskt och i år kom två riktigt bra sådana. Would’ve, could’ve, should’ve med Taylor hamnade precis utanför listan, men Demi är fan otrolig. Hen berättar att hen nu är 29, lika gammal som killen hen var ihop med som 17-åring. ”Seventeen would never cross my mind” sjunger hen och måste inse att det var hans fantasi och inte hens. Sen är låten en redig pop punk-belter också och det tackar jag fan inte nej till. Fuck you, 29-boy.

 

9.       Built on bones med Emily Scott Robinson

Emily som häxa i makbeth är kanske det bästa konceptet jag någonsin har hört. Gitarrer, cello och pedal steel lägger en matta av iskall magi och Emily väver sina trollformler med sina två häxmedhjälpare. Låten byggs upp och när hon sjunger ”seek to know no more tonight” tror jag på henne. Det är svårt att beskriva men satan vad det fungerar.

 

10.   Esther, Ruth and Rahab med Flamy Grant

Som tur är har Adeem en liten gästvers i den här låten, för annars hade jag nog inte hört den och den är så otroligt bra. Flamy Grant går igenom kvinnorna i bibeln och hur otroligt kickass de egentligen är, till gitarrplock och lagom mycket banjo. ”The only reason we have Moses is cause Miriam was there, to keep his petty ass in line” alltså ja. Flamy berättar om kyrkan hon (?) växte upp i och hur ingen kvinna fick prata där och hur jävla vidrigt det är. Alla kristna borde lyssna på den.

 

11.   King med Florence and the machine

Definitivt årets grower. Förstod inte grejen med denna när den kom, men satan vad den har vuxit. ”I need my golden crown of sorrow, I need my bloody sword to swing” är det jag mest av allt har velat sjunga i år och ”I am no mother, I am no bride, I am king” är fan årets könsidentitet. Det finns en hopbiten sorts ilska i det och hon sjunger det så otroligt vackert. Florence för alltid, she is king.

 

12.   Punches med Frank Turner

Ibland behöver man en riktigt catchy pepplåt om de där dagarna när allt funkar. ”Fuck last year I’m glad it’s done” säger Frank och vet ni vad jag håller med. Men ibland känns allt som refrängen i punches, ibland funkar allt och då vinner vi. Då sjunger jag och Stella tillsammans och lagar mat och känner att vi klarar allt. De dagarna är värda det andra, det måste de vara.

 

13.   Will my alters go to heaven? Med left at london

Jag kan fortfarande inte ta in att den här låten finns. Att jag hittade den och att den faktiskt handlar om vad det låter som. Det är en systemlåt. Av ett system, men en person jag hört talas om ändå. Hon säger att himlen förtjänar hennes alters och jag vill gråta varje gång jag hör den. Vi är inte ensamma. Det finns fler. Det finns sånger om oss trots allt.

 

14.   Not another rockstar med Maisie Peters

Det finns för få låtar om oss som blir kära i dåliga gitarrister hela tiden. Så Maisie skrev en och det är fan tur det, för vilken banger det är! Bryggan med trummor och rop är otrolig och refrängen är så catchy att man nästan glömmer vilken tönt killen är. Men jodå, en till störig rockstjärna som hon måste rädda och hon kan inte sluta leta upp dem. Bli lesbisk Maisie, det funkade för mig. Skoja obs.

 

15.   Dimma med Maxida Märak och Melissa Horn

Den här låten kom ut precis i början av året och har bara blivit bättre. 6/8-beatet är lugnande och peppande samtidigt, Maxida kör hårt och jojken är kickass…men helt ärligt Melissa skäl showen. Hennes refräng är så mjuk och framför allt, hon sjunger stämmor på sig själv! Det har typ aldrig hänt och nu gör hon det så fint att man får rysningar. Nytt Melissa-album 2023 tack, gärna med lite colabs med kvinnor!

 

16.   Så blåögd är jag med Moa Lignell och Ane Brun

Sa jag nåt om colabs med kvinnor? Vad sägs om en tender lesbisk duett? Ane gör sig alltid så otroligt bra på svenska, och sorgen i låten är så mjuk och innerlig. Nynnandet, hur lång tid det tar för Moa att komma in, hur det görs tydligt att båda är musiker … så mycket är så bra. Och såklart passar deras röster skrämmande bra ihop.

 

17.   Du förtjänar det med Myra Granberg

Ni vet ibland när man känner att någon är smutsen under ens skor och inte är värd ett skit men man är ändå lite glad? Då finns fan Myra för en! Här kommer hon på allt jävligt hennes ex förtjänar, som att jämt ha huvudvärk och att ingen ska lyssna när han pratar. Den är så catchy och snyggt gjort och ja ibland vill man bara att någons sämsta ska bli lite sämre.

 

18.   Love / hate letter to alcohol med Post Malone

Ibland är det orättvist och det märks redan på titeln. Det är klart jag skulle gilla den här. Dånande trummor, fleet foxes-bakgrundssång och posty himself som vibratoar loss gör det inte sämre. Ångesten och rädslan går igenom i hela låten och refrängens ”you’re the reason why I got my ass kicked, but you’re the only way to drown my sadness” känns lite för starkt. 2022 var mitt nyktraste år på länge men old habits die very hard osv.

 

19.   One man’s prayer med Regina Spector

Jag hade inte väntat mig en insel-låt från Regina, men det funkar oväntat bra. Över en överraskande funky rytm med piano, gitarr och lite random stråkar sjunger hon om att vara en kille som bara vill bli sedd och tilltalad av en tjej. Det eskalerar sakta tills han vill att tjejen ska avguda honom och settet Regina sjunger ”I want her to be afraid of me” ger mig fan chills.

 

20.   Längst bak i publiken med Steget

Ett tema i år verkar vara låtar där artisten medger att hen är musiker och ja, det älskar jag ju. Den här låten handlar om att tro man ser en viss person i publiken när man spelar, men såklart är det någon annan. Pianot är ödesmättat och när bandet väl kommer in mår man lika dåligt som Matilda när hon så jävla gärna vill att just han ska dyka upp men han vill inte se henne igen. Att se den live var också fucking otroligt, särskilt den långa ”och jag förstår dig”-raddan i slutet.

 

21.   Anti-hero med Taylor Swift

En lista utan Taylor? Såklart inte. Och det här är en catchy, väldigt tydligt Antonoff-producerad banger om att vara en riktigt jobbig person. ”I’m the problem it’s me” sjunger Taylor och ger röst till så mångas rädsla att de är så mycket. Sen vill jag ge en shoutout till versionen där Jack himself har en vers och hur han sjunger ”taylor you’ll be fine” vilket fan är det finaste jag vet.

 

22.   The funeral med Yungblud

Vi avslutar årets musiklista med en av de mest oväntade bangers jag hört på länge. Jag beskrev den som ”bleachers och Billy Idol typ” för pappa, men ingen av dem hade haft samma nerv som yungblud har här. Det är ångest på ett skämtsamt sätt, depression som dansas bort och skriks fram till sprakande synthpop. Äntligen har yngblud hittat rätt och satan vad det paid off!

 

Det var alla årets 22 låtar. Nästa år blir det såklart 23 och jag hoppas på paramore, marit och många randoms!