Ett år genom åren: december
December
Eller ”diamond heart”
Det här går bra. Det gör faktiskt det. Jag har haft rimstuga och skrattat med S som jag brukar och nu är släkten här men det känns bra ändå. Jag och A är ”pk-maffia” under Kalle anka och försöker få de andra att skärpa sig. Jag var beredd på att julbordet skulle ge mig fruktansvärda mängder ångest, men jag förvånar mig själv och allt blir perfekt. Jag äter bara precis det jag vill ha och framför allt mängder med av pappas äppelsallad. Dessutom var mamma ett geni några dagar före jul.
”Jag har tänkt på en sak”, sa hon. ”Öl bubblar ju, och julmust bubblar…”
”Ja?”
”Vi kan dricka prosecco till julmaten! Det bubblar också!”
Så jag dricker bubbel och äter bara snälla saker, så allt är som det ska. J och hennes kille P är här och han tar minst lika mycket plats som jag, så jag kan slappna av i axlarna lite. Jag som fått flytta hem till mamma och pappa över jul för att jag mått för dåligt och var övertygad om att julen skulle vara en enda lång ångest-strapats … jag kanske faktiskt klarar det här!
Julklappsutdelningen går också bra. Jag får nya klänningar och bra skivor, alla skrattar åt tramsiga rim och mormor blir som vanligt förbluffad när hon inser att hennes barn skriver ”mamma” på paket och menar henne. Det är inte för inte som alla mina kompisar också kallar henne för mormor. Men krypet i kroppen kommer, nästan utan att jag märker det, och när vi ska äta gröt har det nått en punkt där jag måste fly undan. Det blir nog bra, intalar jag mig, bara jag får några minuter själv.
Jag går på toa och tar några djupa andetag. Kanske räcker detta, att få tystnad i en minut eller två inne i badrummet? Fast nej, jag borde nog ligga ner ett par minuter. Få rätt på tankarna och den molande värken som jag känner igen som ångest. Jag möter pappa utanför toadörren och försöker säga att jag lägger mig i soffan en stund, men så fort jag öppnar munnen märker jag att jag underskattat situationen. Fuck, fuck, jag kommer börja gråta mitt i julen. Släkten får inte se det här. Jag hasplar ur mig att jag måste vila och dyker in i mitt gamla flickrum så fort jag kan. Tårarna är snabbare och rinner fast de inte får. Jag vill egentligen gå ner i källaren och bädda ner mig i gästsängen, men jag vill inte skapa en scen och folk kommer undra om jag går i trappan. Så jag ligger här på soffan och gråter utan någon som helst anledning. Gröttallrikarna skramlar och mormor frågar ”var är Emma?”. Jag hör mamma ge en snabb ursäkt och på tonen hör jag också att hon kommer att komma in till mig väldigt snart. Det är inte bra för då kommer jag gråta ännu mer.
”Hur går det?”
Jag hade rätt. Den mjuka mamma-rösten får gråten att ta ny sats.
”Jag ska ut med Lukas”, säger mamma och menar vår gamla labrador, ”vill du följa med?”
Och det trodde jag inte att jag ville, jag vill ju bara ha det tyst och lugnt, men jag märker att jag nickar och reser mig upp. Flyktinstinkten är starkare. Så jag, mamma och Lukas går ut. Jag andas genom gråten och mamma pratar på så gott hon kan. När vi har gått in i rastgården och Lukas springer fritt, eller snarare nosar på grejer i maklig takt, stannar samtalet vid vår nya favoritlåt diamond heart med Alan Walker. Vi pratar om hur svårt det är att sjunga rätt text i det snabba partiet och mamma tar fram telefonen.
”Du kan ju inte spela låten nu”, säger jag och skrattgråter.
”Klart jag kan”, säger mamma och låten går igång på telefonen. Så vi står i en hundrastgård, på julafton och sjunger diamond heart. Vi skrattar åt rader vi inte förstår och tungvrickar oss igenom refrängerna och jag slutar gråta. Det går kanske ganska bra ändå.
