hopelosthead

Rubriklåt: Nån slags verklighet med Daniel Lindström, it just had to be

 

Jag är en sån som aldrig släpper taget. Jag är fysiskt inkapabel. Jag minns allt, håller fast vid allt, framför allt alla. Det brukar inte gå så bra för mig. Jag spenderar långa kvällar med att sakna folk som inte saknar mig, håller fast vid dåliga relationer alldeles för länge och behöver folk som kanske aldrig behövt mig. It's not a good thing. Men så ibland är det precis det. A good thing. A great thing. Och när man minst fucking anar det får man tillbaka för allt det där hårda jobbet genom åren, allt det där saknandet efter alla man någonsin brytt sig om. För plötsligt har jag någon att skriva till varje dag. Någon som bryr sig om vad jag drömmer, vad jag äter till middag, vem jag har blivit. Och som vet vem jag var. Som minns att jag åt sirapsmackor för att min morfar gjorde det, som minns detaljer om mina fanfics, som minns hur jag lät när jag var elva och att jag låter likadant nu (I disagree!). Och någon som jag känner utan och innan utan att känna alls. Vi får lära känna varandra utan att vara främlingar och jag tror helt seriöst inte att det går att förklara hur jävla fint det är. Första gången vi pratade på internet var snart sjutton år sen. Jag minns din lillebror som ett störigt barn och nu är han en hel person. Jag minns dina vänner och vissa har du fortfarande kvar. För du är som jag, håller hårt i allt. Vi har inte pratat ordentligt på mer än tio år, vi har aldrig träffats irl (hur fucking sjukt är inte det?) men vi vet varandra. Och nu skriver vi med varandra varje dag och jag kan nästan inte tro att det är sant men det är det. Jag vet inte hur länge det kommer vara så, men oavsett, this is genuinely magical. Fittingly enough.