Risifrutti
I somras sa jag till min mamma att jag inte vill gå ner i vikt. Att jag är nöjd som det är, kanske inte för alltid, men just nu. Hon säger okej, säger kul för dig, men hon kommer aldrig kunna känna så. Hon kommer aldrig se sig själv i spegeln och se något annat än åren hon förlorat. Jag säger att jag älskar min tjocka mage och hon säger tyst, du är bland folk. Jag vill säga ja, jag vet, det är därför jag säger det! Men man ska hålla tyst om sin skam. Hon säger att vi borde gå på spinning tillsammans och när jag provar en klänning frågar hon om jag är gravid.
I julas pratade vi om mat. Folk hade socker i ådrorna och julskinka på gaffeln och de var på gymmet på julafton. Jag säger att vissa dagar äter jag ingenting, men jag blir stolt om jag får i mig en risifruti. Min kusin säger att risifruti är ingen riktig mat och jag vill skrika bitch du kan va riktig mat! För hon har aldrig hållit i väggarna på vägen till köket och peptalkat sig själv för att få i sig en jävla drickyoghurt. Hon har aldrig gråtit över en tallrik, aldrig spottat ut det sega köttet, aldrig fått panik på en restaurang för att en meny inte är en manual. Hon vet ingenting om förvirringen när mormor säger att man gått upp i vikt och sen köper godis till en. Vi har samma mormor, så hon borde veta. Hon äter kvarj till middag, efter att ha tränat, så hon borde veta. Men om hon vet, om hon också gråter över tallriken, hur är det då möjligt att hon på riktigt inte förstår?
