hopelosthead

Rubriklåt: Kroppen som en skål med Annika Norlin

 

Jag tänker mycket på dig nu. Kanske för att jag shufflade till den här låten och har hört den en del, kanske pga norrland, jag vet inte. Det har snart gått tre år och det är så skönt att tiden går. Jag har inte hört något från dig alls på mer än ett år. I don't need to. Och jag saknar dig nästan aldrig, det är faktiskt sant. Idag ska jag färga mitt hår och Henrik ska hjälpa mig. Du vet knappt ens vem Henrik är. Du har aldrig varit här. Men du är alltid här, som ett spöke i vår vardag. Men det är ju inte du, det är jag som är spöket. Jag drömmer fortfarande mardrömmar om att jag gör om det, men mer sällan nu. Vardagen börjar bli solid under mina fötter. Jag kommer klara mig, vi kommer klara oss utan dig. Men i november och i juni blir det så påtagligt att det hände, att du hände. Jag vill inte det. Jag vill inte vara den personen men det kommer jag alltid att vara. Det betyder inte att jag bara är det, men jag kommer nog alltid drömma mardrömmar om det ibland. Det är en förbannelse att veta vad man är kapabel till.