Ett år genom åren: Oktober
Oktober
Eller ”Någon annan”
”Am I the love of your life?”
Nej. Inte nu. Inte ikväll. Jag vill bara få gå och lägga mig. Det har varit en så jävla lång vecka och en så jävla lång dag och hur vet hon att det är det hon ska fråga? Men det är klart hon vet. Hon måste ju ha märkt att jag är helt ur funktion. Och fast allt är mitt fel irriterar frågan mig. The love of her life? Vi är sjutton! Men jag vet ju att det här är våra spelregler. Det är så här vi pratar. Alltid de största gesterna.
”I hope so”, svarar jag och vet att det är fel svar. Jag tvekade för länge och min förklaring att det känns ju så, men vi är unga och vet inte, biter inte på henne. Och framför allt vet hon att jag inte är som jag brukar. Jag kommer inte ur det här. Och det har jag ju väntat på hela veckan egentligen.
Det var inte meningen att det skulle bli så här. Jag hade ju just ordnat upp kaoset i mitt huvud, blivit frisk, slängt ut den inre demonen. Det var så lugnt och skönt inne i huvudet och jag var så stolt. Men så var det den där jävla klasskonserten. Jag grät hos sångläraren för att jag inte hade några vänner att spela med och till slut hade E förbarmat sig över mig. ”Jag kan kolla med V om han kan hjälpa till”, sa hon och jag tänkte att just han var en lite random person att välja men jag var tacksam. Jag valde låt, 24 med Emmy the great och det var nog på repet som allt gick åt helvete. Jag tappade bort texten och V sjöng med, och jag frågade om han inte kunde sjunga med på konserten också. Och det kunde han, eller ja, han sjöng med varje gång vi körde förutom just på konserten. Och något hände. Något vaknade i mig som jag inte hade bett om att väcka. Men jag hoppades verkligen att det skulle vara en engångsgrej, en engångstanke. Men det fortsatte. Jag kunde inte sluta lyssna efter honom, prata med honom, leta efter honom. Igår spårade det ur helt och jag skrev smset ”jag håller på att bli galen” till min bästa vän. För precis så kändes det just då, som om jag höll på att bli galen. För jag vill inte vara kär i en töntig kille! Jag vill vara kär i min fantastiska flickvän! Och det är jag ju, det är ju det, det går inte ihop. Och nu vill hon veta varför jag vägrar säga att hon är the lofe of my life. Jag stammar och mumlar och vet att jag bara har några minuter på mig att komma ur den här situationen. Men jag förtjänar inte att komma ur situationen. För idag har jag varit tönt-förälskad i en jävla kille i min klass och jag har sagt till mig själv att jag försöker sluta men det har jag absolut inte gjort. Jag pratar osammanhängande och min kaotiska hjärna börjar helt lägga ner. För grejen är att jag, just nu, inte alls känner som jag gjorde i morse. Jag älskar min tjej. Min fina, fina flickvän som jag vill vara med för alltid. Den där killen? Han är rätt störig och inte alls något för mig. Vad har jag hållit på med? Det känns verkligen som om någon annan har invaderat kroppen och kört sitt eget race.
”Du har väl inte träffat någon annan?”
Där kom den. Frågan med stort f. Och jag kan inte svara ja, för det känns inte alls så. Men jag kan inte svara nej heller. Jag har varit någon annan.
”Jag trodde det”, får jag fram genom tårarna. ”Jag vet inte. Jag vill inte det.”
Hon vill veta vem och såklart måste jag säga det. Det är den enda i min klass som hon känner igen. Hon vet hur han ser ut och till och med hur han pratar. Och hennes värld faller samman. Hon gråter, skriker, faller. Jag tröstar henne men vet knappt vad jag ska säga. Jag skakar och hackar tänder och vill fly in till mamma och pappa men jag förtjänar inte det. Det är jag som har gjort fel. Det är jag som är fel, även om jag inte alls förstår varför nu. Till slut lugnar jag henne och säger att jag måste få sova. Att jag aldrig ska prata med honom igen. Och när jag äntligen somnar hör jag 24 i huvudet:
They say one man is the accident, the other is the one who stops the blood
And I am looking for the other one, for the hand to stop the blood…
