Två år genom åren: April
April
Eller ”inte alls som vanligt”
Som vanligt är det svårt för chauffören att hitta till rätt adress. Huset har funnits i sex år snart, men färdtjänstsystemet vägrar erkänna det så jag får boka till en helt annan adress och förklara att vi ska åka så långt det går. Jag ringer L och hon kommer ut, som vanligt. Allt känns som vanligt men inget är ens i närheten av det.
”Jag har med mig vin och kladdkakemuffins”, säger jag när jag kommer in i lägenheten. ”Tyvärr utan glasyren men ändå.”
Mamma bakade muffins så fort hon hörde att jag skulle hit. Hon vet att L älskar dem, även om det egentligen ska vara kärleksmums-glasyr på dem. Det hanns inte med i sista minuten. Det var tur att A var ledig en liten stund i eftermiddags, så jag kunde möta hen och köpa vin. Hen har fått regelbundna uppdateringar om hur det går och har flera gånger frågat om hen kan göra något, så hen var glad att kunna hjälpa till.
”Klockan är fem”, säger L och öppnar vinboxen.
”Och du får vara alkoholist i tre månader minst”, säger jag och kramar henne hårt. Vi häller upp och ställer glasen på de otroligt vingliga små borden vid soffan.
Stämningen i lägenheten är märklig. Det är nästan vardagligt, med matlagning och gnabb, men ändå är allt annorlunda. Det är tystare än det borde. Folk kramas mer. J gråter öppet, men de andra går iväg ibland eller skrattar genom sorgen. Själva sorgen hänger som ett draperi och gör allt konstigt och ihåligt. Men jag sitter i soffan och pratar med L, som håller ihop som hon nästan alltid gör. Jag vet att hon skäms för det, att hon önskar att hon kunde gråta på samma sätt som J, men det funkar inte så. Sorgen läcker ut på olika sätt och inget är bättre än något annat. Det är bara svårt att komma ihåg. För mig också, även om min sorg såklart är mindre än deras. Inte för att man ska mäta, men det gör man ju alltid ändå.
”Ni måste titta på det här!”
J sätter igång ett klipp och uppmanar oss att lyssna noga. Det är väl okej, men J verkar tycka att det är världens åttonde underverk. Det är gulligt, så jag ger klippet all min uppmärksamhet en stund. Fast J är tio år äldre än L känns hon som ett barn ibland. Alla känslor är på utsidan.
Ls pappa H och I, hennes bror som jag knappt träffat innan, har lagat fancy middag. Det är så typiskt dem att laga fin mat även när allt har gått åt helvete.
”Jag kom just på en sak”, säger jag när vi satt oss ner. ”Det här är första gången alla Ls syskon är i samma rum.”
Jag vet inte varför jag säger det. Varför måste jag pusha gränserna hela tiden, till och med nu? Vem gör ens så? Vad gör jag ens här?
”Ja … ja det är ju sant”, säger H och de andra håller med. Vi skålar för det och jag andas ut. Det är ingen fara. Vi äter, eller ja … de äter och jag försöker få i mig mat bäst jag kan. Jag är inte bra på fin mat. Det brukade alltid vara ett problem när jag kom hit, förr. När allt var som det ska. När hon var här.
”Hur känns det att säljas i påsk?”
Det är H som frågar och han vänder sig till mig, men jag förstår ingenting.
”Va?”
”Ja, man äter ju memma på påsken.”
Såklart. L och flera andra kallar mig Memma, samma som en finsk påskrätt. Det är sällan någon vet vad memma är, så jag tänker inte så ofta på det.
”Det känns bra att säljas till påsk”, konstaterar jag och vi skrattar. Alla skrattar och pratar, tills någon påminns om varför vi är här. Alla turas om, tar sorgen i skift.
Mitt skift kommer inte ordentligt förrän i taxin hem. Och sorgen som faktiskt kommer är inte som jag tänkte mig. Jag är mer förvirrad än ledsen. Jag vill ringa henne och fråga var hon är. Säga att alla är ledsna och att hon måste komma hem snart. Hon måste blåsa lite liv i familjen, vara knasig och varm som hon alltid är. För det kan ju inte stämma att hon inte finns. Det går ju inte. Om hon inte finns, vem finns ens då? Hon fanns ju alltid mer än alla andra. Var alltid mest, högst och roligast. Om hon inte finns är allt i obalans. Och det är ju precis så det är. Hon kommer inte tillbaka. Och jag förstår inte hur det är möjligt. Att allt ska vara som vanligt men inte alls som vanligt. Mat, skratt och skämt men tystare och kallare. Det är oåterkalleligt på ett sätt jag inte kan hantera. Men jag fick i alla fall komma med vin och muffins. Det är bättre än inget, intalar jag mig.
