Två år genom åren: November
November
Eller ”på dejt”
Egentligen kanske jag borde stanna hemma och plugga till tentan. Jag förstår ju ingenting av den här textanalys-grejen vi ska hålla på med. Att läraren är min kompis mamma hjälper inte direkt heller. Men ändå åker jag först till stan och julfikar med mamma och mormor på grand. Om man säger nej till mandelmusslor är det ju något seriöst fel på en. Och nu ska jag alltså inte spendera kvällen hemma, som jag nog borde, för det är dags för äventyr. Jag tar bussen in till stan igen och möter C på centralen. Jag har på mig den röda klänningen jag köpte i Nässjö och känner mig rätt snygg för ovanlighetens skull. Han har den effekten på mig.
Vi sätter oss på tåget mot Helsingborg. Tyvärr valde vi ett pågatåg, så det stannar i varenda jävla håla längs vägen.
”Nästa, Vallåkra”, meddelar utropsrösten.
”Vi är i Vallåkra”, säger C, ”och klockan är 18:57.”
”Jaha? What does that mean?”
”This”, svarar han och kysser mig. På tåget, framför andra människor. Jag skulle kunna dansa runt hela vagnen av glädje, men försöker lugna ner mig. Skärpning, Emma! Cs telefon ringer och han pratar om jobb, tror jag.
”Men du, jag är på en dejt nu, så vi kanske kan höras imorgon?”
Han säger att han är på dejt. Till någon annan. Han säger inte att han träffar en kompis, inte att han ska på spelning, han säger att han är på dejt. Efter alla gråzoner och allt hemlighetsmakeri de senaste månaderna känns detta som jackpot. Han kysser mig på tåget och säger att det är en dejt. Fucking hell.
Vi kommer fram till Helsingborg och går till baren där Cs kollegas band ska spela.
”En jack and coke”, säger C till bartendern. Tanken på att ta ett beslut känns övermäktig trots mitt bra humör, så jag säger att jag tar samma.
”Kan jag få se leg?” frågar bartendern. Jag skrattar, för jag vet att C blir obekväm när det påpekas hur ung jag är.
”Hur gammal trodde du att jag var?” frågar jag och ger honom leget.
”Sjutton kanske.”
C håller som väntat på att flippa ur och jag skrattar mer. Vi skålar och pratar en stund, men sen går bandet upp på scenen. C hade berättat att de spelade punk, men vilken sorts punk hade inte framkommit.
”Is that what I think it is?” ropar jag när jag hör det omisskännliga ljudet av en fiol.
”You’ll love this”, säger C. Och jävlar i gatan vad rätt han hade. Det var inte bara fiol, utan … banjo. Jag älskar banjo. Bandet spelar dropkick murphys-covers och jag, som alltid känner mig stel på konserter, hoppar och skriker utan att ens tänka på det.
”Thank you so much for bringing me to this!” skriker jag och kramar C hårt. Vi dansar och hoppar och livet är fucking magiskt. På vägen hem köper vi enorma cookies från 7/11 och spänningen mellan oss ökar. Den röda klänningen måste av snart innan jag tappar det helt. Och det får vara så. Det här är mitt liv nu. Jag går på dejt i Helsingborg och han ska sova hos mig efteråt. Och han säger det till andra. Det kan inte bli bättre.
