Två år genom åren: Januari
Januari
Eller ”and the love kickstarts again”
Dagen när den här jävla retorik-uppsatsen är klar blir mitt liv hundra gånger lättare. Jag och L har precis träffats på espresso house och diskuterat uppsatsen och allt som måste göras om. Jag säger ”allt som måste göras om”, men jag menar allt L har skrivit. Det är tur att hon är så sanslöst söt, för smart är hon inte.
Som tur är får jag annat att tänka på än bitzers modell för talanalys, för nu jävlar är det fest. Pappa fyller 50 och vardagsrummet fylls snabbt med folk. Det var ett bra tag sedan vi var värdar för en ordentlig fest och jag hoppas att alla är på sitt bästa humör. Det är i alla fall jag. Mamma har köpt ett vitt vin jag gillar och jag dricker det till både förrätt och huvudrätt, fast alla andra dricker rött till köttet. Rödvin har jag inte alls förstått. Jag sitter bredvid M och vi pratar om drömmar och att vara psykiskt instabil.
”När jag träffade R brukade jag stå i duschen och bara gråta”, berättar hon. ”Han sa att han aldrig hade träffat någon som grät så mycket.”
Det har inte jag heller, men jag förstår henne. Jag gråter inte särskilt mycket, men jag är galen på andra sätt. Sätt jag inte tänker på så ofta längre, men som känns helt okej när jag sitter med M.
Middagen avbryts ständigt av min syster och vårt eminenta quiz. Alla har fått en fråga att ställa om pappa och ibland är det musikfrågor. Jag har precis släppt min första singel, så såklart har vi med den i quizet.
”Denna kan jag!” ropar mormor, som hjälper till i köket. Jag skrattar och dricker mer av vinet, som mormor säger smakar som saft. Funkar för mig. Till efterrätten byter vi platser, som man ofta gör på våra fester, och jag hamnar bredvid B.
”Ta hit dunken!” ropar han och häller upp mer av mitt vin med avsikt att supa mig under bordet. Han håller jämna steg med mig och vi sjunger med i snapsvisorna, om man med ”sjunger med” menar att vi gör entoniga ”eeeee”-ljud för att vi inte kan texterna. En quiz-fråga är vad pappa var rädd för när han var liten och svaret, som jag fått från farmor, är ”sin skugga”. Pappa håller inte med och säger att svaret var ”att tappa sin keps”.
”Skugga och keps”, säger jag till B. ”Det låter som nåt.”
”Det är vår nya podd!” fastslår han och vi börjar genast skämta, eller kanske inte alls skämta, om vår nya podcast skugga och keps. Vinet flödar och jag tror att det här är det sjunde glaset. Men vinet är svagt, det är ingen fara med mig. Jag är bara lite extra glad.
…eller kanske inte. När chokladtryfflarna är uppätna minglar vi mer fritt och jag reser mig upp. Jävlar. Sju glas vin skojar man inte bort.
”Kom”, säger mamma som direkt ser hur jag mår. ”Det hjälper att gå ut.”
Så vi står på trappan och andas djupt. Jag skäms, för jag ska inte bli full med mina föräldrar, men samtidigt … äsch. Jag är ju inte den enda och mammas lugn smittar av sig. Januarikylan hjälper och sen står vi i köket och jag dricker stora klunkar vatten. Min gudmor dyker upp och vi pratar glatt.
”Sådär stort har jag aldrig sett någon av er le”, skrattar mamma. Jag gillar inte ens min gudmor i vanliga fall, men vi är på samma våglängd. Sju glas vin-våglängden. Jag pratar om skivan som kommer ut om en vecka och releasefesten jag planerar. Babblar på och dricker mer vatten.
”Jag ska bara på toa”, säger jag och går, vinglar, ditåt. Jag vill bara ha lite lugn och ro. Min kusin J ledsagar mig dit, fast jag har bott här i mer än tio år. Jag tar mig in i badrummet och förvirrat inser jag att J följer efter. Vad vill hon? Jag ska ju bara kissa och ta några djupa andetag!
”Mår du illa?”
Och det gör jag ju, nu när hon säger det. Så jag sätter mig på knä vid toaletten. Jag ska inte spy, tänker jag bestämt, jag har inte spytt på tio år! Det är inte något jag gör, varför tror J det?
”Det är jobbigt när allt snurrar”, säger J lugnt. ”Det blir bättre snart.”
Jag skämtar bort det, försöker visa henne att jag inte är ett offer. Men hon ser inte ner på mig som jag antar att hon ska göra. Hon bara bryr sig och väntar tills mitt illamående har lugnat sig. Och det gör det, sjukt nog. Jag spydde inte, jag vann.
Och jag kommer in i andra andningen. Folk dricker gt och det blir dans. Pappa och jag hittar varandra i fyllan och dansen och blir ett team.
”Emma, du har ju sick moves!” ropar min syster när jag dansar som mest. Illamåendet är glömt och nu är jag oövervinnerlig. Jag har sick moves, fast jag inte kan dansa alls.
”And the love kickstarts again!” vrålsjunger jag och pappa till en av våra gemensamma favoritlåtar. Och det är inte bara jag som är oövervinnerlig. B sätter igång konstig reggae och pappa skrattar och frågar hur mycket rom han har druckit egentligen. Folk går inte hem, de fortsätter dansa. Det är inte ”en dag imorgon också” just ikväll. Särskilt inte när ett piano hörs klinka och det blir tydligt att någon, förmodligen mamma, har köat min singel.
”Då får ni sjunga med i så fall!” ropar jag och det gör fan folk. Mest i refrängerna, men trots att låten bara varit ute i två veckor är det flera som kan mer text än så.
”Och vi kan gå i resten av våra liiiv!” skriksjunger vi, jag falskare än alla andra. Jag har aldrig känt mig mer älskad än nu och då är vi ändå inte klara. Som sista låt innan de sista åker spelas Billy med gyllene tider, allt annat än en partylåt. Men vi ställer oss i ring och sjunger med så gott vi kan, även de som inte kan låten. Vi är i synk på en nivå folk sällan blir. En man tar två olika skor med sig hem och B verkar faktiskt ha tömt romflaskan. Jag hickar mig till sömns och har aldrig mått bättre. Vi pratar fortfarande om den här dagen som världens bästa fest.
