hopelosthead

Rubriklåt: I hope you dance med Lee Ann Womack, finaste bebbelåten

 

Det är väl hormoner eller nåt. Det brukar det ju vara. Men satan i gatan vad jag vill ha barn nu plötsligt. Igår lyssnade jag på ett poddavsnitt med ett lesbiskt par som pratade om sin bebbe i magen och det bara slog mig: jag kommer aldrig att få lägga upp "jag är gravid"-uppdateringen på sociala medier. Japp, det var exakt så jag kände, men inte bara för bekräftelse (hoppas jag)...utan jag vill ju få dela något så fint med alla. Vara så stolt över något. Klura på namn, kolla på barnvagnar, göra sig redo. Och sen ha sin alldeles egna bebbe som sen växer upp och blir en person. Åka på semester och höra barnen skratta i baksätet åt något vi aldrig skulle förstå. Lära mig musik från någon så mycket yngre. Leka hens lekar och komma ihåg allt knäppt hen säger och gör för att sen berätta dem när hen säger "berätta om när jag var liten!" fast hen fortfarande är jätteliten. Och se Stella vara mamma, se henne leka och gosa och busa med en liten som är vår.

 

Och det kommer sannolikt aldrig hända. Vi är trasiga som fan och kan absolut inte ta hand om någon annan än oss själva, knappt ens oss själva ju. Och jag vill inte heller, egentligen. Vill inte ha skrikgråt och mat-issues och magsjuka och uppfostran. Det är verkligen inte så jag vill ha mitt liv. Och jag vill ju träffa barn utan att ha dem, men det händer ju aldrig. Folk med barn lever helt andra liv än vi gör. Och vi kan inte ta oss någonstans. Så vad fan ska jag göra av den här känslan? hur ska jag hantera att livet inte alls kommer bli som jag trodde för fem år sen? Jag vet inte. Oftast är det ju inga problem, men nu stör det mig verkligen och det är ju larvigt. så, det var verkligen bara det. Barn alltså. Vad klurigt det är.