hopelosthead

Rubriklåt: Sista vi sa till varandra med Linnea Henriksson

 

Fast mest önskar jag väl att den rubriken stämmer. Jag vill bygga ett narrativ där jag vinner, där det är jag som vänder dig ryggen och går. Så är det ju inte. Det är jag som skriver det miljonte blogginlägget om ditt jävla fejs och du som lever vidare. Du som lever ditt batshit liv och lämnar mig bakom dig som om ingenting. Du tänker förmodligen knappt på mig, tänker att det är naturligt att vi gled ifrån varandra. Antingen det eller så tycker du att det är jag som har gjort dig illa. So be it then. Men jag orkar inte känslan av att inte få gå vinnande ur. Jag vill känna mig som i rubriklåten, sådär smug och righteous men det gör jag inte. Eller jo det gör jag, men det har jag ju inget för. För du skiter i mig. After all these years så är jag verkligen bara en halvkonstig anekdot. Du fucking förlovar dig och jag hör det från andra. Och jag vill inte ha det på något annat sätt, för jag vill inte prata med dig. Seriöst, jag vill inte det. Jag vill bara inte känna mig som en jävla loser för att jag är ledsen. För jag är ledsen. Jag har femton års ledsenhet här och ja det verkar tyvärr som om jag måste gå igenom hela skiten igen. 2016 all over again. Och vem fångade mig efter allt det? Du. True story. Men du skulle inte göra det igen och det måste jag komma ihåg. Du har inte brytt dig om mig på flera år. Och jag vill att det ska vara ömsesidigt. Jag vill att vi ska ha sagt det sista till varandra. Om dig verkar jag dock aldrig sluta prata. Förlåt till alla, vi lär behöva vara här ett tag till. Hoppas vi kommer ut på andra sidan nån gång men tills dess är det väl bara att kämpa och hoppas på det bästa.