två år genom åren: Juli
Juli
Eller ”happy new year”
Det är en så jävla bra sommar. Jag har bara varit hemma från England i några dagar och glädjen från semestern sitter i: Att sitta på golvet på en pub och äta choklad när Brasilien failar fotbolls-VM, att fylla tjugo i Brighton och äta en enorm efterrätt, att dricka äcklig cider i en liten by och allt skratt med familjen. Och sen jag kom hem har livet varit så jävla bra. Jag är lugn efter vinbärsplockningen hos min moster tidigare idag och samtidigt peppad efter konserten med A igår. Vi var så synkade och lyckliga och Passenger var otrolig, som han alltid är. Och nu ska det bli ännu bättre, för nu är det dags för sommarfest hos M!
Jag väljer min blå klänning, den med flärpar precis vid brösten som man måste komma ihåg att rätta till. Jag känner mig snygg i den, på ett sätt som jag inte gör särskilt ofta. Och jag mår så bra nu att verkligen allt känns möjligt. När jag kommer fram och F bjuder på en välkomstshot sveper jag den utan att tänka på det, fast jag egentligen absolut inte shottar. Det var lyckligtvis något snällt i glaset och värmen sprider sig i kroppen. Tanken var att vi skulle grilla, men vädret har slagit om och några av killarna får vakta grillen medans vi andra är inomhus. Jag känner ingen, men pratar med folk och skrattar åt hur hype alla är över brödet. Det är bröd, vad kan vara så speciellt med det? Efter maten blandar M starka gin-drinkar åt mig och den minimala ångest som smugit sig på över att inte känna någon dricks snabbt bort.
Det visas fotboll och de flesta vill kolla, men jag och M stannar i köket. Jag lär känna hennes kompis S, som jag verkligen gillar, och K har dykt upp. Äntligen någon jag känner … eller ja, jag känner honom väl lite sådär bra kanske. K vill i alla fall gärna prata med mig och … är det bara jag eller finns det en laddning i sakerna han säger? Det är väl inte bara jag som hör att han pratar på ett annat sätt?
”Har du mycket saker här?”
Först förstår jag inte frågan. Vad pratar han om? Men så är det ju alltid med K, först fattar man ingenting. När jag väl förstår vad han säger, vad jag åtminstone tror att han säger, kränger världen till.
”Du ska ju sova här i natt. Har du mycket saker här? Eller vill du åka någon annanstans?”
Han föreslår att vi ska åka från festen. Han och jag. Det är det han säger. Senare kommer han att hävda att han aldrig föreslagit det, men det är absolut det han säger. Det vill jag inte. Det tror jag inte att jag vill. Jag är inte redo för något sånt, inte ens lite. Men jag kanske, kanske är redo för något annat. Jag vet inte hur det händer, gin-drinkarna börjar ta ut sin rätt, men jag nämner mitt nyårslöfte. I år ska jag kyssa någon, någon som inte är mitt ex. Jag vill inte att hon ska vara den enda jag har kysst. Och någon kanske kan bli K. Varför inte? Han är snäll och bra, tror jag, och jag är inte kär i honom. Det är bra. Jag hade hoppats att det skulle bli J, men det kommer inte bli J. Förmodligen kommer jag aldrig träffa honom igen. Så K är väl acceptabel. Kanske.
Drinkarna har verkligen sagt sitt och jag går mot toaletten för att andas lite. K reser sig upp för att ledsaga mig, för jag ser väl extra blind ut, men han tar inte min arm. Han går bakom mig och styr mig framför sig, genom att hålla på de där flärparna i klänningen. Inte direkt på brösten, men precis i närheten. Så ledsagar man väl ändå inte? Men han säger inget och jag säger inget och bara några minuter senare börjar jag undra om jag inbillade mig det. För så gör man ju inte.
”Vad tänker du på?” frågar K. ”Dina ögon rör sig jättefort.”
”Det gör de alltid.”
”Jag vet, jag har sett dina ögon innan, men de rör sig mer nu.”
Han har tänkt på hur mina ögon rör sig. Och de kanske faktiskt rör sig mer, för det händer något och jag har ingen kontroll alls. Jag försöker skratta bort det, men jag kan inte riktigt dölja när jag börjar skaka och hacka tänder. Skärp dig, Emma! Det har inte hänt något, varför hackar du tänder? Vad tror du händer? Allt är lugnt!
”Du skulle bara se hur han tittar på dig”, säger S och skrattar. Men det är ju just det, jag kan inte se hur han tittar på mig. Och jag vill inte heller. Jag vill inte det här, men nu har jag hamnat i min egen hjärnas konstiga loopar så nu känns det som om jag måste. Om jag inte klarar det nu, på en trygg plats med vänner, när ska jag klara det då? Jag ska inte vara slav under mina egna tramsiga ångestar och mitt ex. inte längre.
”Screw this”, säger jag och tar kontrollen över situationen. Jag kysser K. Det känns som en handskakning med tungor, hinner jag tänka, verkligen helt meningslöst. Men jag gjorde det.
”Happy new year!” ropar M när hon fattat vad som hänt. Jag skrattar och säger att japp, det är 2015 nu. Jag tar en stor klunk och andas. Så. Det är klart. Jag klarade det.
Resten av kvällen är jag helt slut. Jag vill bara sitta bredvid, vara tyst i min bubbla och lyssna på de andra, men K låter mig inte. Han är konstant i mitt space och frågar hur det är. Det är ju fint, men jag vill inte prata om det. Det finns inget att prata om. Jag har slutat hacka tänder, men jag mår inte bra. Jag dansar till poplåtar med de andra, men jag vill bara ha tystnad och tänka efter. Fast kanske inte tänka efter, ändå. Vill inte tänka på vad jag precis gjorde. För såhär skulle det inte kännas. Jag vet att jag blir såhär när saker förändras, även små saker. Det är sån jag är, det betyder ingenting. Men K fortsätter prata med mig och vara i mitt space fast jag sagt åt honom att jag vill bli lämnade ifred. Till slut, när klockan blivit fyra på natten, ber jag K och S att gå så jag kan få sova.
”Så”, frågar M när hon bäddar soffan, ”är du kär i K nu?”
Jag skrattar. Det är klart hon frågar så, för det är ju sån jag är.
”Nej verkligen inte.”
”Bra, bli inte det.”
Jag lägger mig ner och somnar nästan direkt tack vare alkoholen. Nej, det ska jag inte bli. Hoppas jag.
