Två år genom åren: Juni
Juni
Eller ”some die young”
Jag är för trött för det här. Det händer för mycket samtidigt. Balen, festen hos H, allt det märkliga med O som jag egentligen inte vet hur jag ska förhålla mig till. Studenten om tio dagar. Det bara fortsätter och idag … idag är verkligen en sån dag. Jag klär på mig och tar djupa andetag, samlar kraft. Mobilen piper med ett sms från N. Han frågar när begravningen är. Fuck, varför har jag aldrig tänkt på det? Varför är jag så här? Såklart de andra också ville veta när begravningen var. Såklart de bryr sig lika mycket som jag. Jag bryr mig ju tydligen inte lika mycket, för jag pratar inte ens med dem. Skammen över hur jag berättade för dem bränner fortfarande. Ett kort sms: ”R har tagit livet av sig.” Inget mer. Såklart jag borde ha ringt, men jag hade inte förstått än. Det har jag nog inte gjort nu heller.
Så jag skriver att det är idag, förlåt, och sätter mig i bilen. Mamma följer med mig och det är så skönt, för jag hade aldrig kommit på själv att jag ville gå. Jag var orolig att det skulle vara konstigt, att folk skulle undra vad jag gjorde där, men det är fullt i kyrkan. Det blir väl så när folk gör vad R har gjort. Vi sätter oss och jag sväljer. Jag gråter inte på begravningar. Det är inte sån jag är. Det är okej, intalar jag mig själv. Jag måste inte vara en sån som gråter på begravningar. Jag är inte fel. Tjejen bakom mig är verkligen en sån som gråter på begravningar, hör jag direkt. Jag undrar vem hon är. Hur hon kände R. Den sämsta delen av mig tänker att hon säkert inte kände honom alls, att hon bara älskar dramat. Men vem tror jag att jag är? Jag har inte träffat R på mer än tre år. För jag ringde honom inte, fast jag visste hur han mådde. Fan. Jag skickar ett mentalt förlåt till tjejen bakom mig, som säkert har lika konstiga känslor som jag just nu.
Prästen pratar om R. Om att han önskade sig juice och frukt när han fyllde år. Folk skrattar genom tårarna och jag känner igen mig. Han var precis så, verkligen den roligaste jag känner … kände. Prästen säger sen att hans syster M ska sjunga. Hur klarar hon det? Hur är det möjligt att sjunga på sin tvillingbrors begravning? Jag kan inte tänka på att de är tvillingar, tvillingar som är lika gamla som vi. Det går inte. M berättar om när de var hemma själva och spelade hög musik från varsitt rum, för att irritera varandra. Men sen åt de tacos och hade en fin tvillingtid.
”Ibland spelade du denna”, säger hon och någon börjar spela ett intro. Ett intro som låter bekant. Alldeles för bekant.
”I will tell your story if you die…”
Jag är en sån som gråter på begravningar. Från första orden gråter jag, och det är inga små tårar. Jag hulkgråter med öppen mun, ikapp med tjejen bakom mig. Det är hon och jag nu. Mamma räcker mig en näsduk och jag antar att hon är förvånad. Men plötsligt är det på riktigt. Det får inte vara det.
Efteråt står vi i kö för att säga hej till familjen. Det är varmt och E skriver hela tiden och frågar var jag är, för jag ska egentligen vara på klassdag i Lomma. Hon vet att jag är på begravning, hur svårt kan det vara? Det tar tid! Vi väntar och hör Rs mamma prata med folk.
”Kom gärna på Ms student”, hör jag henne säga och det är ännu en chockvåg. M ska ta studenten. Nu, precis som jag. Och såklart måste hon fortfarande ha en studentfest, men hur? Hur gör man det när man skulle ha delat det med någon annan? Hur skulle jag göra det om min syster inte gjorde det tre dagar tidigare? Det skulle inte gå, men det finns inget alternativ. Precis som det inte finns ett alternativ för att säga hej till dem nu. De presenterar sig för mig, som om jag inte vet vilka jag ska träffa.
”Det är synd att ni inte pratade mer”, säger hans mamma. ”Det hade nog varit bra för R.”
Hon är i sorg. Jag måste komma ihåg det. Hennes liv är förstört, hon vet inte vad hon säger. Det hon säger är vidrigt, för hon säger ju verkligen att jag kunde ha hjälpt honom och inte gjorde det, men jag får inte bli arg eller ledsen. Jag sväljer chocken och känslan av att världen går under. Åker till Lomma och grillar med klassen. Fortsätter. Lever, fast det inte borde gå. Det finns inget alternativ.
