Två år genom åren: Maj
Maj
Eller ”Paris”
Det måste vara det här som är ångest. Jag har inte riktigt fattat exakt vad det är förrän nu. Hela kroppen skriker att jag inte kan gå upp, men jag kan inte stanna i våningssängen. Jag kan inte vara i Paris, men jag kan inte vara någon annanstans. Jag måste vara här, suga i mig staden och livet, men tanken på att vara här en dag till får mig att må illa. Det kryper och krälar i hela mig. Jag drar täcket över huvudet och stänger ute de andras morgonprat. Det går ganska bra tills M sätter på musik.
”Inte musik”, mumlar jag. Ljudet slår mig i ansiktet fast det bara är coldplay och jag egentligen tror att låten passar stämningen. Stämningen i Paris, alltså, inte den i mig.
”Varför inte? Gillar du inte coldplay?”
Jag svarar inte. Badrummet blir ledigt och jag flyr in dit, ett praktiskt sätt att få upp mig ur sängen åtminstone. Jag tar djupa andetag och försöker lugna ner krypandet. Det går inte särskilt bra.
På förmiddagen ska vi utforska staden och hitta saker att skriva om. Jag går med J och C mot mötesplatsen. När vi lämnade vårt hostel försökte jag stå precis bredvid J, så att han var tvungen att ledsaga mig, men såklart blev det inte så. Hoppas att han inte märkte det.
”Hur är det, Emma Rävås?” frågar C. Både han och J har en tendens att använda hela mitt namn, men jag vet inte varför.
”Jag har ångest”, säger jag och för en gångs skull är jag säker på att det är sant. ”Men jag ska skärpa mig snart.”
”Du behöver inte skärpa dig”, säger J. ”Du har tillräckligt mycket insikt för att fatta att du borde skärpa dig och då är du ändå rätt skärpt.”
”Tack. Jag försöker också tänka så. Jag bara orkar inte riktigt finnas just nu.”
”Man behöver inte alltid finnas”, svarar J och det är precis vad jag behöver höra, på en obehaglig nivå. Hur fan kan han alltid veta det?
Det blir bättre. Hur kan det inte, vi är ju i Paris! Jag dricker varm choklad på Hemingways stammisbar och vi springer över gatorna så fort vi kan för att inte bli påkörda av batshit fransmän. ”Vi är i Paris, allt kan hända!” ropar jag och ingen tycker att jag är för mycket. Det är jag ju, mer än vanligt, men i Paris får vi vara hur konstiga och kaotiska vi vill. Allt är ändå absurt här. Vi äter middag med lärarna och jag dricker vin till maten, fast jag egentligen inte gillar det. Vi är ju i Paris, after all. När vi lämnar restaurangen sjunger jag och Å låtar vi båda gillar och det är varmt i magen. Vi går förbi en bar där någon spelar gitarr och J tar täten in. En äkta open mic i Paris! J tar genast över och spelar jumping jack flash, som han alltid gör. Hela rummet exploderar och det känns skönt att någon annan ser hur bra han är. Ett geni. Men såklart suger det i mig också, för vad är egentligen en mikrofon om jag inte sjunger i den?
”Hey”, ropar jag, ”I wanna do one too! Help me out!”
J verkar åtminstone inte tycka att jag skäl hans spotlight. Jag får hjälp fram till honom och vi kör no light, no light som vi tränat in tidigare. Adrenalinet susar genom mig och jag beltar för allt jag är värd, starkare och med mer självförtroende än jag brukar. Det är precis, exakt här jag ska vara. Hybrisen fortsätter och när en fransman tagit över spelandet frågar jag honom om han vill spela något med mig. Det slutar med konstiga versioner av rolling in the deep och titanium, fast jag knappt kan texter. Det är det bäste jag varit med om.
De äldre blir trötta efter open mic-äventyret och går hemåt. Kvar blir jag, J, A och H. De är fulla och jag är fortfarande hög på adrenalinet, så vi är oövervinnerliga. Vi åker tunnelbana, fast åt fel håll, så vi får gå tillbaka. Det gör inget och vi hamnar dessutom på en öppen bar.
”Skål för Parre!” ropar vi och skrattar. H säger alltid parre istället för Paris och dessutom ”serri” helt oironiskt.
”Serri, we will always have parre!” säger vi och natten fortsätter. Till slut har allt stängt och vi hamnar på en parkbänk utanför vårt hostel. A är på prathumör och berättar allt om tjejen hon crushar på. J och H pratar mest med varandra och glittret i mig byts ut mot svartsjuka. Ännu ett tvärt känslokast. Som tur är förstår A precis och distraherar mig så gott hon kan. Jag älskar henne för det. Hon sätter på musik på sin telefon och Håkan sjunger genom Parisnatten.
”Jag kommer älska dig när jorden gått under”, sjunger han och vi halvdansar vid parkbänken. Jag kommer på mig själv med att fysiskt tvinga mig emellan J och H. För fan Emma, skärp dig! Självinsikt be damned, så här får jag inte bete mig. Jag försöker fokusera på A, men känslorna bubblar över. Klockan är halv fem på morgonen och vi ska upp om bara tre timmar. Men jag vill inte härifrån. Trots de fula känslorna vill jag stanna här och älska alla tills jorden går under.
