När jag gjorde min egen skrivuppgift
Jag måste komma ihåg att inte duscha för länge nu. När jag är så här trött vill jag egentligen stå i det varma vattnet och vakna till, men jag hinner inte idag. Bussen går om en halvtimme, eller ja det var en halvtimme när jag gick in i duschen. Nu är det väl ännu mindre. Så jag stänger motvilligt av vattnet och böjer mig ner för att plocka upp schampoflaskan. Ryggen är stel, som vanligt. Ska det vara så här att bli äldre? Stel överallt och bråttom hela tiden. Det är fan miserabelt att leva. Okej, kanske inte miserabelt, men kul är det fan inte.
Det ringer på dörren. Klockan är halv åtta på morgonen och det ringer på dörren. Vem i hela helvete är här och vad vill dem? Jag tackar valfri högre makt för att Freja inte har åkt till universitetet än och kan öppna.
”Hej”, säger en mansröst, ”ventilationskontroll!”
”Eh jaha”, säger Freja och låter lika totalförvirrad som jag känner mig.
”Ni har fått lapp i brevlådan om det.”
Det har vi absolut inte fått, men Freja säger inte emot. Hon säger ingenting, men det borde hon verkligen ha gjort, för i nästa ögonblick öppnas badrumsdörren.
”Jag tänker att vi gör som i den förra lägenheten”, säger mansrösten och en andra röst mumlar jakande. De verkar inte ha märkt att jag står i duschen. Draperiet är ju fördraget, så det är klart de inte märker. Ska jag bara stå tyst och låtsas som ingenting? Det skulle jag kanske kunna, men jag har ingen aning om hur lång tid en ventilationskontroll tar. Och tänk om de behöver kolla något i duschen? Finns det ventiler i duschen? Det lär det väl inte göra, men vad vet väl jag? Och det vore ännu jobbigare om de plötsligt upptäcker att det står en naken tjej bakom draperiet och väntar, psycho-style. Jag måste alltså ge mig till känna.
”Jag står här och duschar så ni vet”, säger jag och skrattar lite för att visa att det inte är någon fara. Höjden av osolidarisk roomie att inte meddela de stackars hantverkarna.
”Oj!” ropar den första rösten. ”Jag trodde att jag hörde någon, men jag tänkte att jag var galen.”
Jag skrattar och tänker säga något mer, något lagom kul så att det känns okej för dem, men jag hinner inte.
”Du kan ju vara galen ändå, i och för sig.”
Kroppen förstår innan jag gör det. Jag skulle känna igen den rösten var som helst. Det var tio år sedan jag hörde den sist, men kroppen vet och då vet jag också. Jesper. Jag står naken i samma rum som två män och det visar sig att en av dem är Jesper motherfucking Lundquist. Jesper, den enda jag tänkte på i tre år . Han som dykt upp i kaotiska drömmar i hela mitt vuxna liv. Sist jag träffade honom var på studenten, på en märklig fest där jag bestämt har för mig att jag sa något fylle-ärligt om att jag älskade honom. Efteråt tröstade jag mig själv med att han nog inte tog bekännelsen på allvar. Alla säger väl att de älskar varandra på studenten. Sen dess har jag inte sett honom och nu är han i mitt badrum och kontrollerar ventilationen.
”Det här går fort”, säger mannen som inte är Jesper. Jag inser att jag fortfarande står med schampo i håret. Det känns absurt att fortsätta duscha när de är här, när Jesper är här, men jag kan ju inte bara stå här heller. Så jag sköljer ur håret och försöker andas någorlunda normalt. Det går helt okej när vattnet dränker ljuden, men innan jag hinner hindra mig själv stänger jag av och sträcker mig efter balsamflaskan.
”Vi är klara här nu.”
Jespers röst resonerar i hela mig. Jag böjer mig ner för att plocka upp balsamet. Kroppen glömmer de senaste tio åren och hela världen flimrar till. Tyvärr flimrar världen till samtidigt som jag böjer mig ner. Golvet glider undan och jag landar med en orimligt hög duns.
”Shit”, säger Jesper och jag hör att han står precis utanför draperiet. ”Hur gick det?”
Jag är på väg att säga att det gick bra, men när jag försöker resa mig upp märker jag att det inte gjorde det. Min vänsterfot ligger i en jävligt konstig vinkel och jag kan inte stödja på den. Jag biter ihop för att inte skämma ut mig ännu mer än jag redan gjort, men när jag försöker stödja på foten skriker jag rakt ut av den oväntade smärtan.
”Behöver du hjälp?” frågar Jesper och samtidigt hör jag den okända mannen springa ut och in i rummen.
”Hennes kompis har åkt”, ropar han. Fuck, Freja har dragit och nu sitter jag här: På mitt duschgolv, naken, med en pajad fot och med min stora gymnasiekärlek någon decimeter bort.
”Det är lugnt”, får jag fram. Nästa smärtutlösta rop, när jag försöker ställa mig upp ännu en gång, bevisar att jag ljuger.
”Alltså förlåt”, säger Jesper, ”men om jag ska kunna hjälpa dig måste jag…”
Och Jesper drar undan draperiet. Jag tittar upp från min ynkliga position och möter hans blick. Fast det har gått tio år ser han precis ut som jag minns honom. ”Vacker” är det första ordet som dyker upp. Han är vacker. Jag, däremot, är patetisk och väldigt medveten om att jag inte ens kan skyla mig litegrann. Han är på väg att fråga något, men mitt i ansatsen stannar han upp. Jag ser direkt att han har fattat vem jag är.
”Mia?”
Jag kan inte avgöra hur han känner. Om han har tänkt på mig alls på tio år.
”Surprise”, får jag fram. ”Kan du hjälpa mig upp?”
