Utdrag från min november-shuffle, del två
12/11
Lose my mind
”Anna står på balkongen.”
Jag vänder mig om och ser Sophias bekymrade min. Motvilligt ställer jag ner glaset på bordet och reser mig upp.
”Fine. Jag kommer.”
Anna står inte riktigt på balkongen. Snarare lutar hon sig över räcket.
”Anna”, säger jag lugnt, ”lägg av.”
”Gå härifrån!” skriker Anna.
”Snälla, Sophia har grannar.”
”Det gör inget! Alla borde höra!”
”Nej, Anna. Kom, vi går in och dansar istället.”
”Ska jag dansa när jag vill dö? Hur fan kan du säga så?”
”För att du inte vill dö. Inte egentligen.”
”Hur fan vet du det?”
”Jag vet det för då hade du inte försökt hoppa från första fucking våningen. Kom in nu.”
13/11
Na na na
”När jag blir stor ska jag bli författare!”
”Vilken bra dröm! Vad ska du skriva om då?”
”Om Barn som mår dåligt! Och sen mår de bra!”
”Vad bra det låter.”
Men sen låter det mer:
”Vad vill du göra efter gymnasiet?”
”Jag tänkte bli författare.”
”Okej, vad bra. Då kanske du vill plugga journalistik?”
”Eh nej? Jag ska ju skriva böcker, inte artiklar.”
”Okej, jag förstår. Problemet är att du behöver ha något att försörja dig på.”
Och sen låter det:
”Wow! Har du skrivit en bok?”
”Ja, jag ska skicka in den snart.”
”Var då? Till Bonniers då eller?”
”Eh ja, till exempel dit.”
”Men det går ju inte!”
”Någon blir ju utgiven på Bonniers, så varför kan inte jag bli det?”
Och sen:
”Shit vad coolt att du kom ut på ett stort förlag! Hur gjorde du det?”
”Jag jobbade. Och hade ingen plan b.”
20/11
those nights
Minns du de där nätterna? Nätterna som aldrig tog slut, fast vi var trötta och ville sova. Kropparna ville sova men vi var uppe. Vi drack cola och energidryck för att hålla oss vakna. Vi höll varandra hårt och levde fullt ut för första gången i våra liv. Vi hade inte sex, inte än, vi levde bara för de små sakerna. En hand mot ett ben, en snabb kyss, en röst som darrar till. En cigg som tänds mot en annan för att komma närmre. Mjuka händer mot hud, bara korta stunder. Viskade löften om att det skulle bli mer, en dag. Mer, allt, alltid, för alltid. Vi gäspade och skrattade oss igenom de sena timmarna, men sömn var uteslutet. Vi ville aldrig vara ensamma i våra egna huvuden. Men vi somnade ändå, till slut. Du med huvudet mot mitt bröst. Jag som strök dig över håret. Vi, för alltid. Det var aldrig så när vi vaknade sen. Aldrig lika mjukt, lika elektriskt. Så vi väntade ut de kalla dagarna. Nätterna var våra. Varma och trygga och glittrande. Minns du? För jag tror att jag kanske har glömt.
