Två år genom åren: Oktober
Oktober
Eller ”på marken”
Allt kränger. Jag skrev ett sifferinlägg av episka proportioner i bloggen häromdagen, men det slutar inte ändå. Ingenting håller samman. I tisdags grät jag i skolan för att en dikt berörde mig så djupt och M, som jag knappt känner, fick trösta mig. ”Jag tror att jag ligger på marken”, läste läraren och det är ju just det. Jag tror att jag ligger på marken men just nu har jag ingen aning.
I själva verket sitter jag i bilen med C. Vi är på väg till kulturkrogen för att spela. Det är den andra öppna scenen på en vecka och jag orkar inte göra mig fin, orkar knappt något allt, så jag har jeans och hoodie som vanligt.
”Vad är det ens för grej vi ska på idag?”
”Det är en soaré”, säger han. ”Det är I som anordnar den.”
”Vänta. Du skojar? Inte han som har visfestivalen väl?”
”Jo, sa jag inte det innan? Jag brukar alltid spela när han har något.”
Fuck. Det här får absolut inte vara det han antyder att det är. Han sa ju bara att det var en öppen scen! Men nej, han fortsätter förklara och det står jävligt klart att öppen scen this is not. Det verkar vara nån seriös performance med en förening han är med i och halvkända musiker kommer att dominera. Och här sitter jag i jeans och är en spillra. Jag säger att han väl kunde ha sagt något, men det hävdar han att han visst det har gjort.
”Och just det”, säger han se, ”det finns en tjej som brukar vara med. Hon sjunger inte särskilt bra, men hon är alltid med ändå.”
”Okej?”
”Så om hon sjunger falskt vill jag inte att du reagerar, gör miner eller så. Jag har ändå ett rykte bland de här människorna.”
Vad är det jag hör? Vad är det han sitter och säger just nu? Hur ska jag ens bemöta det här?
”Varför skulle jag ens göra det?” får jag fram. ”Det brukar jag väl ändå inte göra?”
”Jag tänkte på hur du reagerade i onsdags.”
”Vadå, på dadaisterna? Jag blev rädd, det är en annan sak!”
Jag hade visserligen gömt ansiktet i händerna och lutat huvudet mot bordet, så jag förstår hur han tänker, men de sprang runt i rummet och skrek nonsensord med en random papperspåse som de viftade runt med. Att jag blir rädd av vad som helst nu för tiden är kanske en annan sak.
”Nej såklart, men ändå. Som sagt, det här är väldigt viktiga människor.”
”Ja, då hade det varit bra att få veta att jag skulle träffa dem!”
Han svarar inte, utan parkerar bilen och går ut. Jag kan knappt andas av ilska, förvirring och ångest. ”Jag har ett rykte att upprätthålla” men mitt rykte då? Spelar inte det någon som helst roll? Ja, det här är viktiga människor, människor jag väldigt jävla gärna hade velat träffa när jag kunde stå på benen ordentligt. Inte såhär.
Vi går mot krogen. Någon röker och jag kommer på mig själv med att tänka att jag vill ha en cigg. Jag har aldrig rökt en cigarett i hela mitt liv men det är tydligen på den platsen jag är idag. Men jag sväljer ångesten, går in och hälsar på I. En av de viktigaste bokarna i Lund och här står jag som en jävla idiot.
”Det finns buffé om ni vill ha mat.”
Men är det här ett skämt? Jag kan inte äta buffé just nu! Jag kan knappt tänka en tanke! Det här går inte! Men det spelar ingen roll att det inte går, för det spelar aldrig någon roll. Jag äter buffé. C verkar först nu ha noterat att jag inte mår bra och blir orolig, försöker få mig att skratta. Det går till slut, för han är bra på det när han väl vill.
”Emma!” ropar han från andra sidan rummet. ”What’s the English word for knives and forks?”
”Cutlery!” svarar jag glatt, för av nån konstig anledning är cutlery mitt favoritord på engelska.
”Bra, nu log du naturligt på en bild!”
Han är den enda som vet hur man får mig att se glad ut på bild. Då kanske det är okej ändå.
L och P kommer för att se mig spela. Det är precis vad jag inte behöver. Under veckan har det framkommit att P, som är fem år yngre än jag och går i gymnasiet, tydligen har känslor för mig. Eller ja, om man ska vara korrekt så har hon känslor för mig igen. Redan när hon var femton var hon tydligen kär i mig, trots att vi knappt kände varandra, och nu är hon tydligen det igen. Eller har varit eller hur det nu hänger ihop, jag vet inte riktigt. Under mellanperioden hann dessutom L och P vara ihop for a hot second … och då har jag inte ens tagit upp den märkliga spänning som ofta finns mellan mig och L. Innan jag och C började dejta var han övertygad om att jag och L hade haft sex, vilket absolut inte var eller är sant. Så det är en stark kvartett vid bordet på kulturkrogen, det kan ingen säga något om. P är nervös och fnittrig och berättar att hon och L drack cider på tåget till Lund, som hon nog tror att hon känner av. Det var oklart först om hon ens skulle få komma in, men precis som jag gissat är det inga problem. Hon pratar på och jag undrar vad hon tänker bakom allt pladder. Om hon också tänker på låtarna jag fick höra, som hon skrivit om mig. Det är så sjukt att den här lilla tjejen har skrivit låtar om mig. Och mitt i allt det här ska jag sjunga. Eller ja, jag ska hjälpa C. Det är så det heter. Det är mina låtar som ska framföras, men hans namn som står i programmet. Jag kan inte formulera hur fucking rasande jag blir, men det är som vanligt. Som igår när jag sa att jag hade ångest och kommer vara lite off de närmsta tjugo minuterna och han svarade ”you don’t have twenty minutes.” Vi skulle träffa en kompis på ett ölhak, det var allt, så jag hade verkligen twenty minutes. Men han förstår inte. Han har ingen aning om vad jag tänker och det har blivit standard. Men vi skämtar, skrattar och har det helt okej trots allt.
”Först trodde jag att det var kvinnor som alltid hade rätt”, säger L, ”men sen lärde jag mig att det är Emma som alltid har rätt.”
”Det där var det finaste jag någonsin har hört”, får jag fram. Det här är helt sjukt. Jag ligger på marken, jag tror åtminstone att jag ligger på marken, men jag har alltid rätt. Den här veckan måste ta slut snart.
