hopelosthead

Japp jag har en dipp, japp jag skiter till och med i mina bloggrubriker, nej egentligen är jag lika obsessive som vanligt men skit i det. Jag mår bara så konstigt. Allt känns otryggt och skavigt. Allt liksom betyder för mycket, vilket jag ju vet är en ångestgrej för mig. Någon skriver lite annorlunda och plötsligt hatar hen mig. Taylors nya album blir lite skeptiskt mottaget och jag får panik för jag vill inte att negativa känslor ens ska finnas. Jag vill bara att alla ska vara glada men jag är oglad så eh ja. Jag kan inte ens förklara känslan. Allt bara känns fel. Jag bara påminns om att ingenting är beständigt. Att vi inte alls vet vad vi kommer känna imorgon. Att ingenting riktigt håller. Att vi plötsligt kan skriva ett breakup album om någon vi trodde vi skulle vara med för alltid. Att våra vänner plötsligt kan tröttna på oss. Att vi plötsligt kan fucka upp våra relationer. Att det inte finns trygga platser. Jag är hemma men jag vill hem. Seriöst jag vill hem jämt för jag är inte trygg och det här är min tryggaste plats. För jag är fortfarande i världen och världen är otrygg. Den har vassa kanter och kalla vindar och ingenting är garranterat. Det borde det vara. Eh ja, jag mår inte särskilt bra. Så kan det va.